En rolig studie över manlig impotens

Houellebecqs nya roman är en greatest hits av prostitution, nudism och misogyni

Johanna Frändén

helskärm

Sérotonines huvudperson, den ensamme, blaserade och lätt deprimerade mannen i medelåldern är bekant vid det här laget. Florent-Claude, en 46-årig barnlös agronom, är ett destillat av tidigare Houellebecq-karaktärer. Här tycks författaren ha gett upp alla ambitioner att variera sig, om han nu någonsin haft några.

Florent går redan i tankarna att lämna flickvännen, när han hittar videoklipp på henne vars innehåll antagligen inte skulle gå att ladda upp ens under porrstreamingsajternas mesta fetischkategorier.

Han tar upptäckten (”hundäventyren”!) med houellebecqskt jämnmod men säger upp lägenheten de delar utan hennes vetskap, lämnar jobbet och tar in på hotell på obestämd tid. Resten av livet, som han utan uppenbara skäl tidsbestämmer som ganska kort, har han ingen direkt plan för annat än att röka, se på tv och, när andan faller på, kontakta gamla flickvänner och bekanta för att göra någon form av socialt bokslut.

I mötet med en gammal studiekamrat på den normandiska landsbygden kommer Florent i kontakt med det växande politiska missnöjet hos franska lantbrukare och blir vittne till en protestaktion som spårar ur.

Scenen har setts som en pricksäker Houellebecq-profetia, nyligen sannspådd av de Gula västarnas framfart, men här tänker jag faktiskt invända. Lantbrukare som mer eller mindre våldsamt manifesterar sitt missnöje med politiska beslut fattade i Paris och Bryssel är en folksport med långa anor i Frankrike. Konflikten mellan nationell protektionism och globalisering, här med prisdumpning av utländska livsmedel som konsekvens, är inte heller ny. Hos Michel Houellebecq, välkänd EU- och frihandelsskeptiker, är den en del av standardrepertoaren.

Det betyder inte att han inte har fingret på den franska samtidspulsen.

Redan i romanens inledning står det klart att hans sjunde roman är en sorts greatest hits-samling. Favoritingredienser som prostitution, nudism, flagrant misogyni och drift med den urbana nybourgeoisien är alla närvarande. Men reglagen är denna gång uppskruvade en nivå.

Scenerna med grupp- och djursex (som självklart involverar en asiatisk kvinna) och pedofili (där förövaren är en tysk man) är utstuderade och lite väl karikatyrartade. Houellebecq behöver inte använda så groteska accessoarer för att avtäcka 2000-talets moraliska dekadens.

Florent är också något mer sentimental än tidigare huvudkaraktärer. Berättelsen om en gammal kärlek som aldrig riktigt gått över är gripande och när han börjar skugga henne tjugo år senare är det till en början mycket realistiskt återgivet. 

Huvudpersonens något slumpvisa fascination för automatvapen leder fram till scenen som, antar jag, är tänkt att utgöra hela romanens klimax. Här förbyts hans nyktert nihilistiska resonemang plötsligt mot ett infall av ren sociopati som inte är särskilt psykologiskt trovärdigt skildrat. Dock trycker inte Florent på avtryckaren. Det här är, det har vi redan förstått, inte en roman om den handlingskraftige alfahannen.

Michel Houellebecqs romanutgivning följer numer en bekant rutin och publiceringen av Sérotonine är inget undantag. Böckerna analyseras på bästa sändningstid i fransk tv och över förstauppslag i landets dagstidningar. Opinionsbildare dividerar om vilka som kan tänkas bli kränkta av hans prosa – feminister? japaner? liberaler? – samtidigt som recensenter spekulerar i vad han har för ärende denna gång.

Inga nutida författare med liknande försäljningssiffror – Sérotonine trycktes i en förstaupplaga på över 300 000 – åtnjuter samma status av intellektuellt enigma som Michel Houellebecq. Frågetecknen har inte minskat av att författaren gjort noll intervjuer i samband med nya romanen.

Det är självklart synd om människorna också i Houellebecqs sjua. Titelns serotonin är det ”lyckohormon” som stimuleras av de antidepressiva läkemedel Florents läkare skriver ut till honom och som, i takt med att han höjer dosen, långsamt dödar hans sexlust (se där, en analogi över vad den vite mannen tvingas ge upp för att hålla ångesten stången på 2000-talet.)

Men Sérotonine är en studie över manlig impotens i en vidare mening, för att inte säga den västerländska maskulinitetens, det vill säga hela västvärldens, stundande kollektiva självmord.

Och ingen kan anklaga Michel Houellebecq för att sakna galghumor. Vardagsobservationerna över senkapitalismens banaliteter är emellanåt fruktansvärt roliga. Inte minst för att han behandlar alla ämnen – analsex, nära släktingars självmord, skylten som annonserar ’happy hour’ på stambaren – med exakt samma avmätta skärpa.

I de tidiga recensionerna av Sérotonine har han framställts som allt från en romantiker och moralist till politiskt inkonsekvent intellektuell (”Hur kommer det sig att hans protagonister är kritiska till den ekonomiska globaliseringen samtidigt som de hela tiden hyllar moldaviska och thailändska kvinnor för att de både är tacksamma och lättmanipulerade?” frågar sig Sinziana Ravini i Göteborgsposten den 7 januari.)

Är man idealistiskt lagd gör man förstås bäst i att undvika Houellebecq helt. Här finns ingen ”dold humanism”, men den misantropi som ständigt klistras på honom är också överdriven. 

På grund av, gissar jag, hans mystiska och ofta motsägelsefulla persona har både läsare och kritiker förtvivlat svårt att skilja mellan Michel Houellebecq och hans fiktiva huvudpersoner. I Frankrike är han sedan länge en alltför betydelsefull institution för att åtnjuta privilegiet att bedömas enbart på litterära kriterier.

Han slår hål på både feminismen och kollektivismen, ropar högern.

Han blottlägger marknadsliberalismens andliga slukhål, invänder vänstern. 

Jaså. Vår antihjälte Florent vantrivs kanske i kulturen, i kapitalismen, med kollektivet och konsumismen, men framför allt står han inte ut med de förväntningar som det innebär att vara människa på 2000-talet. Och egentligen; vem gör det?

”Sérotonine” är en roman av en briljant stilist och en understundom mycket rolig berättare. Michel Houellebecq har en nästan hypnotisk intuition inför samhällets små och stora skiftningar, men är uppenbart ointresserad av att själv driva någon som helst politisk agenda. 

Det fanns en tid då den hållningen accepterades hos författare.