Sista orden från Werup
Barbro Westling ser det grova och det sköna mötas på malmöitiskt vis
Publicerad 2017-12-04
Vid sin bortgång för ett år sedan lämnade författaren Jacques Werup efter sig en del texter. Nya dikter och korta historier från det egna livet. De senare äger en särskild charm, just för att de är så eftersinnande. Jag hör Werups speciella diktion när jag läser och påminns om att han stod sin publik närmare än han gjorde parnassen.
Att se på sitt verk med distans är inte något som gillas i kulturvärlden, i alla fall inte ”norr om Sege å”, skriver Werup. Kanhända är självironin särskilt malmöitisk men den breder ut sig med självförtroendet hos de feta skånska jordarna.
I Werups fall har självdistansen visat sig vara täckminne för en misstro som går djupare. Mot litteraturen som bransch och ruljans. Det fyller mig med äckelkänslor, skriver författaren, det patologiska skrivbehovet, lismandet, den klaustrofobiska tillhörighetsivern. Kanske var skrivandet inte heller så viktigt, sett så här från sluttampen.
I bokens dikter mörknar tonen. Vem var han egentligen, författaren som 1979 fick sitt genombrott med Casanovas senare resor? En aktör, ständigt beredd till scenbyte om det blev trubbel. En som ”ville behålla rocken på, passera”. Dikterna är fåordiga, liksom utslocknande. Konstaterar att detta var livet, likt en dröm, och nu är allt snart över. Språket är enkelt, liksom ledigt och slukas raskt av det allmänna. En helt annan lyskraft ligger i berättelserna.
Till det spektakulära hör Jimi Hendrix som efter spelningen i Malmö dyker upp i Johnny Bodes lägenhet på Norra Vallgatan 31. Poeten och före detta Malmöligans Håkan Sandell som närmar sig den himmelskt vackra kvinnan som rastar sin hund tidigt i parken och möts av ett ”Skit nu, din jävel” på värsta malmöitiska.
Kanske är det Malmös mest omhuldade och framgångsrika estetik: mötet mellan det grova och det sköna. Ett gäng landshövdingar som efter middagen på residenset kollektivt somnar då Werup framträder, en salig åhörare som misstar honom för hans skicklige imitatör, visar på livets sorglustiga sidor, och sånt finns det anledning att sätta värde på.
Jacques Werup spred på sina många turnéer ett slags hemkänsla från scenen. I bygdegårdar och på Folkets hus fanns en publik som lyssnade. Kanske anade de, likt poeten, att hem kommer man ”på en obegriplig omväg”.