Instängd i barndomen

Magnus Ringgren

Magnus Ringgren läser en mikroroman som granskar alltför nära

helskärm

Helena Österlunds förra bok Kari 1983 kom för ett par år sen, och den har bosatt sig i mitt undermedvetna.

Den hade märkvärdigt svårt att hålla isär vad som var träd och vad som var ord. Den lilla boken gick några noggranna sagovarv runt en sjö på Södertörn och lyckades samtidigt tillverka en modell av hela universum.

Men det fanns en väg ut ur kretsloppet.

Man kunde till sist vika av och gå hem, och man var en annan än när man klev in i texten. Detta gällde både för huvudpersonerna – en kille och en tjej som båda hette Kari – och läsaren. Det var nog denna öppning som trots allt gjorde boken till en roman.

Det verkar vara samma impuls att bygga en hel värld som ligger i botten på den nya boken Självporträtt (jag vill helst glömma den tradiga undertiteln inom parentes). Den pendlar mellan mikroroman och prosadikt.

Stilen är barnsligt omständlig. Den gillar upprepningar, att vara lite skev, att inte alltid träffa ­exakt rätt. ”Det var en gles vithet som ljuset hade” eller på samma sida: ”Det var ett så allvarligt seende jag hade”. Så lillgammal och bara nästanprecis är prosan. Med ett drömskt skimmer kring sig passerar texten över gränserna mellan dröm och verklighet.

Boken vill nog bli vuxen och färdig men håller sig envist kvar i växandet, i nosande prövande rörelser, i barnets och djurens åtbörder. Ett barnjag plockar med figurerna – modern, systrarna (för de är väl två?), brodern, hästarna, fladdermössen, zebrorna – som om de vore leksaker. Man kan bli svald av en björn, men det är nog egentligen en ullig nalle. Världen kan bli mycket farlig, den kan vara inpyrd med död. Men den är lika snabbt klar och skimrande igen, full av rena grundfärger.

Ibland griper en lika väldig som diffus skam den lilla flickan som berättar, en skam utan all riktning och objekt. Men den blåser omedelbart bort. Det gör också familjerelationerna. Är modern verkligen död? Är systrarna verkligen systrar? Varifrån kommer den plötsligt uppdykande brodern? Och varför nämns aldrig någon far – eller en fars frånvaro?

Man skulle kunna kalla texten för en granskning. Den betraktar en barndom så ytterligt noga och på så nära håll att alla proportioner förvrängs och alla ting förvandlas. Och det som gör att den här boken – i motsats till Kari 1983 – känns enerverande instängd är att den inte hittar någon utgång, ingen handling, ingen annans blick än jagets.