Piller åt unga helt fel medicin
Publicerad 2013-05-17
Psykvården fixerad vid diagnoser – och tabletter
Det är knappast en slump att det nästan samtidigt kommer ut två böcker som handlar om diagnoser. Frågan börjar bli akut. Enligt en undersökning som publicerats i New York Times har till exempel 19 procent av alla tonårspojkar i USA fått diagnosen ADHD (Aftonbladet 1 april – tyvärr inget skämt). Så kan vi inte ha det. Om en femtedel av alla pojkar måste ta mediciner för att klara sig i samhället, så är det kanske inte med barnen utan med samhället man borde ta i med hårdhandskarna.
Filosofiprofessorn Fredrik Svenaeus tar i boken Homo patologicus upp några av vår tids vanligaste diagnoser: ångestsyndrom, depression och ADHD men även fetma och datorspelsberoende. Han skriver också om sina egna erfarenheter av ångest.
Alla djur lider, men bara människan försöker hitta en förklaring till sitt lidande. Problemet med det är enligt Svenaeus att vi ger forskningen en för stor roll. Vetenskapsmännen kan inte förklara allt mänskligt lidande.
Men nog har de försökt. I Vansinnets diagnoser har psykologen och idéhistorikern Malin Hildebrand Karlén jämfört psykiatriska diagnossystem som användes i Sverige i början av 1800-talet med dem som användes i slutet av 1900-talet. Det är ett bra exempel på hur man kan dra slutsatser om nutiden genom att studera historien. Vad som anses som sjukt och onormalt växlar med tiden.
Just godtyckligheten är ett av problemen med att ställa diagnoser. Ingen människa är enkel och okomplicerad. Den som var utåtagerande som barn kanske är inåtvänd som vuxen. Man kan vara översocial i vissa sammanhang och tillbakadragen i andra. Ändå förväntas psykiatrin kunna dela in människor i tydliga fack. I dag är dessutom diagnossättandet lönsamt. Hildebrand Karlén konstaterar att läkemedelsbolagen har ett ekonomiskt intresse i att enkla diagnoser används.
Det är framför allt barn man vill diagnostisera, och förskrivningen av tunga psykmediciner till minderåriga ökar dramatiskt trots att det är oklart hur medicinerna påverkar på sikt.
Men frågan är inte enkel. Många upplever att mediciner förbättrar deras liv. De som får diagnoser som ADHD eller depression har problem på riktigt och behöver hjälp. För att få hjälp behöver man tyvärr ofta en diagnos. Både Svenaeus och Hildebrand Karlén påpekar att många patienter dessutom blir lättade när en diagnos ställs eftersom lidandet får en förklaring.
En annan sak som gör diagnosfrågan svår är att det finns alldeles för många empatilösa idioter som tycker att människor som mår dåligt bara borde skärpa sig. Det är inte heller en lösning.
Malin Hildebrand Karlén och Fredrik Svenaeus försöker från varsitt håll hitta något slags medelväg och det är lovvärt. Ingen av dem lägger fram något exakt program för hur psykiatrivården borde se ut i stället men båda kritiserar den ensidiga inriktningen på att ställa diagnoser, hitta genetiska förklaringar till alla mänskliga tillkortakommanden och försöka bota dem med piller.
När det gäller de flesta mediciner är det väl som med alkohol, eller cannabis eller vad som helst, att vissa tar mer skada av dem och andra mindre. Faran med både psykofarmaka och alkohol och droger är att de i slutändan ofta förvärrar problemen som de skulle lösa. Tar man sömntabletter blir det efter ett tag svårare att somna utan tabletter. Dricker man alkohol för att våga prata med okända människor blir det på sikt mycket svårt att prata med okända människor i nyktert tillstånd.
Det är lätt att uppröras över att barn knaprar ångestdämpande och sömnpiller men är vi vuxna särskilt mycket bättre? Innan vi dömer alla som tar mediciner för att orka leva i detta samhälle bör vi kanske rannsaka oss själva. Vem har aldrig valt att gå ut och supa sig full på fredagen för att glömma sitt jobb, i stället för att starta en fackklubb och slåss för att förhållandena på arbetsplatsen ska bli bättre?
Dagens fixering vid att ställa diagnoser och skriva ut mediciner är ohållbar. Det finns inget enkelt svar på vad man borde göra i stället men frågan måste diskuteras.
Kalle Holmqvist
