Julfest med extra allt
Kristofer Folkhammar om en chokladsöt hyllning till klichéernas stora högtid
Publicerad 2017-12-24
Det är omöjligt att tänka något intressant om julen. Om man har möjlighet kan man älska högtiden som skojig och vilsam tid utanför tiden. Om man är klok fattar man att konsumistiska excesser som jul är en idiotisk sysselsättning både för planeten och jämställdheten. Om man är empatisk begriper man att gemenskapsfiranden också utesluter och gör den ensamma mer ensam.
Jaså ja.
Allt som går att tänka kring julen är klichéer. Också tankarna som går på tvärs mot den.
Detta förhållande gäller också för Jeanette Wintersons senaste bok Juldagar – 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar.
Det är inte särskilt omstörtande att som kritiker konstatera att Wintersons chokladaskiga hyllning till julfirandet inte är hennes främsta bidrag till världslitteraturen. Jag är ledsen, men jag klarar varken av att upprätta originalitet eller värme inför detta.
Som författare är Winterson ojämn. Visionär, vild och verkligt modig många gånger. Men ibland glider de sentimentala dragen i hennes böcker mot en förnumstig putslustighet, som gör texterna garderade och slutna. Och man kan väl konstatera att dessa tendenser hos Winterson står i full vinterblomning i Juldagar.
Om det inte går att tänka något intressant kan man bli personlig eller historisk. Julen är kristendomens mest imponerande framgångssaga, berättar Winterson. Vintergröna växter som granen är symboler för fortgående liv. Ett berömt läskedrycksföretag färgade jultomtens kläder röda, enligt henne.
Winterson kopplar ihop olika julrecept med personliga anekdoter om hur hon försonats med sina föräldrar i juletid, och byggt nya gemenskaper med sin fru och kända vänner. Opretentiöst och höftande, men med en glödande tilltro till ritualernas kraft, rör hon ihop Ruth Rendells röda surkål.
Det brustna blev helt. Det svåra blev klokskap. Tålamodet gav försoning.
Jag gillar också att laga mat. Och jag gillar verkligen mina kompisar. Jag blir trygg av att plocka fram rester ur kylen till folk jag bryr mig om. Jag fattar med andra ord principen om mat som samhörighetsskapande njutningsritual.
Men den här receptsamlingen är så offensivt mysig att jag måste undra: Hur lycklig kan man bli? Måste man trösta sig så aggressivt? Finns det något i det här asjobbiga livet som inte läker för att man skänker det eftertanke eller stoppar in det i en paj?
Utöver de självbiografiska recepten har Winterson här samlat tolv kortnoveller som har julen som fond. Spökhistorier och magiska berättelser av den trygga sorten. Här sker försoningen – i något fall vedergällningen – genom fiktiv magi i stället för långmod:
Fet och ond föreståndare av inrättning för föräldralösa barn mobbar barnen – straffas av lyckobringande grodor.
Ensam man som aldrig fått julklappar får gran och tjej.
Gammalt hus hemsöks av gast från våldsam historia.
Allt får sin förklaring. Allt som segrar är gott. Winterson begagnar mellanstadieuppsatsens frihet vad gäller plötsligt perspektivskifte och byte av tempus för att få till de berättartekniska specialeffekterna ”dölja” respektive ”avslöja”.
Det som spökar hålls på avstånd, är något sant främmande och aldrig något som rubbar karaktärerna mer än på ytan.
En saga lockar och hotar med sin egen upprättade logik. En saga är en sluten värld. Men den måste inte vara tilltäppt mot all form av oavslutad tolkning. Eller den måste ju det i juletider.
1991 författade den brittiska popgruppen Erasure i superhiten Love to hate you några av de mest kärnfulla raderna i litteraturkritikens historia: ”I like to read murder mystery / I like to know the killer isn’t me.”
Vi älskar deckare för att vi får veta att vi inte är mördaren. Och vi kan älska julsagor för att vi får veta att historiens spöken inte är något vi själva är med och upprätthåller. Vi är inte de bortskämda snorungarna som i slutet av sagan blir sidsteppade av den fattige gossen som får en sann vän i en hund. Vi är inte den onda barnhemsägaren. Möjligen är vi filantropen som genomskådar hennes verksamhet och i slutet tar över verksamheten. Men kanske är vi ännu hellre de förtrollade grodorna som klättrar upp ur den frusna dammen för att skrämma de elaka och göra våra kroppar till dignande silverfat för de svultna barnen att äta från.