Pedofilen Putin – sant eller dramatisering?
Lena Einhorns bok är både spännande och problematisk
Publicerad 2024-04-15
Jag måste erkänna att jag från början kände en viss skepsis mot Lena Einhorns nya bok ”Kameleont”.
Boken presenteras som ”en dokumentär berättelse” men omslaget för tankarna till en deckare. Den innehåller ett stort antal bärande dialoger om och med Vladimir Putin som uppenbart är konstruerade eller där sanningshalten är omöjlig att kontrollera.
Det hade inte varit något problem om Lena Einhorn skrivit en roman. Men nu presenteras innehållet i boken om Putins väg till makten som dokumentärt. Det ställer andra krav.
Särskilt som huvudpersonen är en man som satt lögnen i system på ett sätt som till och med får Donald Trumps ljugande att framstå som oskyldigt.
När de små gröna männen invaderade Krim förnekade Putin att de var ryska soldater. Bara för att någon månad senare annektera den ukrainska halvön.
När Putin 2021 samlade hundratusentals ryska soldater längs Ukrainas gräns förnekade han alla planer på en invasion och kallade västvärldens anklagelser för hysteriska.
Putin ljuger om allt utan att blinka.
Rysk desinformation försöker skapa kaos, förvirring och misstro runtom i västvärlden.
Därför känns det en aning problematiskt när en bok om Putin som sägs vara dokumentär på det här sättet blandar fakta och fiktion.
Det är lite som att se Netflix-serien ”The Crown” om det brittiska kungahuset. Det känns väldigt verklighetstroget men det är lätt att glömma att många av detaljerna är ett resultat av manusförfattarnas kreativitet.
I ett slutord som jag tycker borde ha varit ett förord skriver Einhorn ”detta är en bok som håller sig nära dokumenten”. Vad innebär det?
Lena Einhorn har sedan tidigare i sitt författarskap använt sig av hybridmetoden vilket inte hindrar att jag ofta under läsningen undrar var uppgifterna kommer ifrån. Som när författaren söker svar på frågan varför det tog så lång tid för Putin att få sin första utlandsstationering som KGB-agent, trots att han kunde tyska. Hon ger svaret genom att återge en konversation mellan oligarken Boris Berezovskij (Putinvän som senare blev Putinkritiker) och FSB-agenten Alexander Litvinenko (som Putin senare lät mörda).
–Jag har pratat med kollegor som studerade med Putin, säger Litvinenko. Han kom ingenvart för att han låg med småpojkar.
–Va? Nu tittar Boris upp.
–Han var, förmodligen fortfarande är, pedofil, fortsätter Litvinenko. Det finns filmer på honom. Med sex- och sjuåriga pojkar. FSB har filmerna. Eller hade dem. Nu är de väl utrensade.
Boris reser sig abrupt.
–Nu lägger du av! Hör du mig. Nu lägger du av! Jag vill inte höra mer av ditt skitsnack!
Putin som pedofil är en rätt allvarlig anklagelse. Är ovanstående ordväxling hämtad från änkan Marina Litvinenkos bok ”En dissidents död”, från någon intervju med Berezovskij eller ett resultat av Lena Einhorns inspirerande dramatisering? Som läsare lämnas man i ovisshet.
Jag anklagar absolut inte Lena Einhorn för att ljuga. Tvärtom tror jag att hon försökt ge en så korrekt bild som möjligt av Putins väg mot makten men lockad att ge det lilla extra som skönlitterära dialoger och intima detaljer kan tillföra.
Kanske är det ”vinnarskallen” som är Putins innersta väsen. Han kan helt enkelt inte acceptera att förlora
För trots min initiala invändning går det inte att komma ifrån att ”Kameleont” är väldigt spännande och välskriven. Känslan av att vara med mitt i skeendet snarare än att betrakta det på distans ger en extra dimension även om det är omöjligt att veta vilka av konversationerna som verkligen ägt rum och hur orden fallit.
Det är svårt att veta även i en traditionell biografi men då finns det åtminstone källhänvisningar som den intresserade kan gå till.
För den som följt Putin sedan han blev Rysslands president för snart 25 år sedan och läst Masha Gessens klassiska biografi ”Mannen utan ansikte” är ramhistorien väl känd.
Hur Putin återvände från tid som KGB-agent i Dresden i det forna Östtyskland svårt desillusionerad men genom lite tur och hårt arbete lyckades stiga i graderna så att han till slut av den alkoholiserade Boris Jeltsin sågs som den bästa kandidaten att både skydda Jeltsins familj och föra Ryssland framåt på den långtifrån oproblematiska demokratiska väg landet slagit in på efter Sovjetunionens kollaps.
Hur de få Putin-skeptiker som trädde fram längs vägen antingen mötte en hastig död eller flydde utomlands.
Lena Einhorns främsta bidrag är att komplicera bilden av Putin. Ena stunden är han den oförvitlige tjänstemannen som chockar sin omgivning genom att säga nej till mutor.
I nästa bygger han en datja vid finska gränsen för Sankt Petersburgsbornas skattepengar.
Av många i sin omgivning ses han som en förkämpe för demokrati och rättvisa. I nästa ögonblick låter han fängsla människor han ogillar med påhittade anklagelser.
”Kameleont” är en väldigt passande titel på flera sätt.
Samtidigt ger boken en bild av en Putin som visserligen vill göra karriär men som gillar att stå i skuggan och inte har några som helst politiska ambitioner. Jeltsin med flera får mer eller mindre övertala honom, om man får tro ett återgivet samtal mellan dem, för att ställa upp i presidentvalet år 2000.
Men när han väl gör det skyr han inga medel för att vinna.
Kanske är det ”vinnarskallen” som är Putins innersta väsen. Han kan helt enkelt inte acceptera att förlora. Det är därför han fortsätter kriget han startade mot Ukraina trots att det hittills framstått som en svår felbedömning.
