Allt havererar – och allt fortsätter som vanligt
I ”Tystnaden” slocknar skärmarna – och all mänsklig kommunikation
Publicerad 2021-02-09
Vi lever i allt högre grad våra liv via olika skärmar. Att det gäller för civilisationen i stort, inte bara den enskilda individen, understryker det bräckliga i situationen. För vad händer om allt plötsligt slocknar? Det är den fråga Don DeLillos roman Tystnaden ställer.
Jim och Tessa sitter i ett flygplan över Atlanten på väg mot New York. De har ätit, druckit, och följer sin egen flight på skärmen medan de dåsar i sina business class-fåtöljer. I New York väntar vännerna Max, Diane och Martin på dem. Det är Super Bowl-söndag, årets stora idrottshändelse, och de har laddat upp med de obligatoriska tillbehören framför tv:n.
Det är då allt slocknar. Oklart varför. Planet kraschlandar på något vis, Jim och Tessa överlever och lyckas försenade trots allt ta sig hem till vännerna som väntar
i en allt kallare lägenhet på ett nedsläckt Upper East Side.
”Tystnaden” har något av kammarspel över sig: fem personer i ett rum. Den tidsrymd som skildras i den korta romanen är ungefär lika lång som den tid läsningen tar. En stor del av texten består av dialog – romanen skulle kunna omvandlas till en teaterföreställning utan större ansträngningar.
Men trots alla replikskiften är karaktärerna märkligt instängda i sig själva. De pratar liksom förbi varandra, rakt ut i luften:
”Hon såg ut i tomma intet nu.
’Vilket palazzo var det?’ sa hon till Max.
’Du minns. Jag gör det inte.’
Max nickade svagt och smakade på sin bourbon.”
På det här viset målar DeLillo upp en bild av en mer allmän nedsläckning: när allt annat slocknar havererar även den mellanmänskliga kommunikationen. Som om vi inte längre äger vår kommunicerande förmåga – vi kan bara tala via den teknik och de skärmar som förenar oss.
Ja, även romanformen luckras upp. Här finns ingen berättare som meddelar läsaren vad som egentligen har inträffat, ingen överordnad historia som romankaraktärernas handfallenhet fogas in i. Situationen är inte gripbar annat än i form av parataktiska uppräkningar som leder ut i det meningslösa: ”Slutligen säger han: ’Kryptovalutor, mikroplaster. Farorna på alla nivåer. Äta, dricka, satsa. Andas, inhalera, dra ner syre i lungorna. Gå, springa, stå. Och nu i den renaste snön direkt från alpina vildmarker, från den arktiska tundran.’”
Är det bra? Ja och nja. Det som övertygar är den underliga kombinationen av katastrof och normalitet. Stämningen är apokalyptisk, och ändå verkar ingen riktigt överraskad. Allt havererar, men allt fortsätter. Kanske är det så det är: in i det sista klamrar vi oss fast vid hoppet om att allt nog är i sin ordning. Slutraden är emblematisk: ”Och han stirrar på den svarta skärmen.”
Fast det är något i detta som väcker min skepsis. Terrorism, kriser och undergångsscenarier är sådant DeLillo har uppehållit sig vid förr. Och inte bara DeLillo – är det inte ett stående inslag i den samtida amerikanska självförståelsen? Som om det bara är möjligt att ge den egna civilisationen konturer via fantasin om en hotande apokalyps. Så sett framstår DeLillos roman till sist snarare som ett symptom på ett problem än som ett avslöjande av det samma. Som ett uttryck för en kultur som suktar efter sin undergång.
<div data-tipser-pid="5f8640c953d3270001d96ed8" data-tipser-view="compact"></div>