En resa genom vardagsrasismen

Majgull Axelsson nyanserar människorna bakom ord som polarisering och utanförskap

Cecilia Djurberg

helskärm

Kanske kommer inställda resor att segla upp som ett populärt tema i kulturen framöver. Men den som syftas på i titeln på Majgull Axelssons nya roman blåstes av redan ett par år innan pandemin gjorde det trendigt att stanna hemma.  

I ”Inställd resa till Sabarmati” är Axelsson tillbaka i Nässjö – där det är ”ytterst förbjudet att tro att man är något”, upplyser oss gymnasieläraren Lykke om. Hon inleder boken med att bli överfallen och svårt misshandlad med hjärnblödning, minnesförlust och en vissen hibiskus som resultat. 

Också ensamheten tränger sig på eftersom Lykkes fosterdotter, som kallats Fatima sedan hon adopterades som hittebarn från Indien av Lykkes kusin Magdalena och hennes dåvarande make Henrik, fått nog av Nässjö och allt hon fått utstå där.

Så Fatima byter tillbaka till sitt riktiga namn Meera och drar iväg direkt efter studenten för att skapa sig en ny identitet och ett nytt liv. Vilket hon så småningom också lyckas med på Island tillsammans med den gode Baldur. Men i bagaget ligger hennes ständiga oro för att bli avslöjad.

Kring Meeras livsöde cirkulerar ett avancerat sammankopplat och brokigt persongalleri. Adoptivpappan Henriks utvecklingskurva spänner från präst med skeva åsikter till utstött, utblommad rasist och heltidsalkoholist. När adoptivmamman Magdalena dog flyttade Henrik ihop med Ingeborg, som tillsammans med sin syster Ursula kommer från en släkt som aldrig accepterat hur andra världskriget slutade. Fatima/Meera flyttade då hem till Lykke, där hon var välkommen, men ändå aldrig kände sig hemma.

När saker som rasism, polarisering och utanförskap diskuteras i offentligheten låter de inte sällan som summariska signalord som ironiskt nog tenderar att förenkla det komplexa. Vilket man ju kan behöva göra av praktiska skäl, för vi människor söker ju gärna förenklingar.

I flera böcker har Majgull Axelsson framgångsrikt nyanserat människorna bakom dessa begrepp, så kallat vanligt folk och såna som somliga inte kallar vanliga, och genom dessa speglat utmaningarna med att leva i den gemenskap vi brukar benämna som samhälle, familj, kärlek eller vänskap. 

Identitet är ett återkommande tema och här broderar hon ut det med skarp samtidsanalys och en mängd godbitar åt läsande stigfinnare. Till exempel är det knappast någon slump att den förtappade före detta prästen super ihjäl sig på ett hotell där receptionisten heter Woland.

Med aktivt kommenterande, ciceronsk berättarröst tar Axelsson med läsaren på något som trots allt ändå blir ett slags resa – genom vanlig vardagsrasism och tvättäkta nazism. I en byrålåda ligger ett signerat foto av Himmler och symboliserar motviljan att på allvar göra upp med det förflutna.

Allt hänger ihop, men inget är enkelt. Till och med en utåt sett rätt trevlig, hundälskande gymnasielärare lyckas med en sarkastisk impuls fördärva livet för en elev, så att han förbittras och hämnas flera år senare. Allt får konsekvenser, även om några berättartrådar lämnas lösa för vinden som en lika öppen fråga som den om vart vårt samhälle egentligen är på väg.