Nu kallas tech-miljardären teknikpessimist

Reaktionerna på Bill Gates klimatbok tyder på ett skifte i den gröna debatten

Ola Söderholm

helskärm

”Naiv teknikoptimism” brukar vara gröna aktivisters standardomdöme om miljö-engagemanget hos personer som Bill Gates. När techmiljardären klampar in för att förklara för oss hur vi fixar den ekologiska krisen med boken Så undviker vi klimatkatastrofen försöker han därför vara klädsamt självmedveten om hur det ser ut. ”Världen saknar inte precis rika män med storvulna idéer om vad andra människor ska göra eller som tror att tekniken kan lösa vilka problem som helst”, skriver han ursäktande.

Men faktiskt har Microsoftgrundarens klimatbok mindre av halleluja-stämning kring teknikfixar än vad man kunnat förvänta sig. Gates går kapitel för kapitel igenom olika kategorier av mänsklig aktivitet som behöver ställas om för att vi ska nå nollutsläpp – energiproduktion, tillverkning, transport och så vidare.

Att hitta tekniska lösningar är hans modus operandi och tonen är optimistisk, men han erkänner utan omsvep hur svåra många av problemen är. Han utlovar inte att storskalig fossilfri produktion av cement eller batterier som löser alla transportproblem finns runt hörnet.

Orden ”mer innovationer behövs” är ett omkväde genom boken. Gates gör det inte överdrivet svårt för de miljödebattörer som anser att slutsatsen bör vara tal om livsstilsförändringar och effektivare användning av dagens resurser.

En annan sak som inte är i linje med fördomarna är att Bill Gates är så tydlig med marknadens begränsningar, särskilt när det gäller innovationer. Han kräver att alla stater gör en femdubblad satsning på klimatrelaterad forskning och utveckling av ren energi.

Privata sektorns oförmåga att satsa på djärva idéer, som kan misslyckas eller vara olönsamma till en början, gör att det offentliga som måste ta täten, menar han. Det är kanske inte någon revolutionerande insikt för de flesta, men det är lite överraskande att höra det från en Silicon Valley-magnat. 

Därmed inte sagt att Bill Gates har blivit någon sorts kryptosocialist. Till exempel reflekterar han inte över hur den närmast socialdemokratiska politik för innovation han förespråkar står i motsättning till den miljardärsklass han själv tillhör, som straffar offensivt satsande stater med kapitalflykt.

Men det mest intressanta med Bill Gates habila introduktion till klimatproblemet är inte boken i sig, utan reaktionerna på den. Reaktioner, som just apropå teknikoptimism, berättar en delvis annorlunda historia om var klimatdebatten befinner sig i dag än det vanliga narrativet om kapitalets techbrorsor i ena ringhörnan och gröna civilisationskritiker i andra. 

När Bill McKibben, en av de verkliga veteranerna och ikonerna i klimatrörelsen, recenserar boken i New York Times ligger huvudfokus på att läxa upp Gates för att han inte är tillräckligt optimistisk om tekniken. Inte tillräckligt har greppat hur sensationell utvecklingen inom sol- och vindkraft och lagringsbatterier är.

McKibben gör sin poäng delvis med hänvisning till Stanford-professorn Mark Jacobson. Han har tidigare blivit kritiserad av ledande energiforskare för att ägna sig åt orealistiskt optimistiska beräkningar för hur världen ska uppnå hundra procent förnybar, billig, pålitlig energi.

Syftet med McKibbens harang är att visa hur felriktat Gates vurmande för kärnkraften är, som en del av lösningen för en klimatvänlig energiförsörjning. Här sker en intressant förskjutning, när miljöaktivister behåller sitt kategoriska kärnkraftsmotstånd samtidigt som de av realpolitiska skäl släpper mycket av civilisationskritiken som motståndet tidigare bottnade i.

Det leder till att förnybara energislag tävlar på samma planhalva som kärnkraften. Vi ska inte längre välja sol och vind för att det representerar en dröm om ett annat samhälle – vi ska välja det för att det är den bästa teknikfixen för det rådande systemet, till och med bättre än kärnkraft.

Miljörörelsens problem med den ”magiska teknikfixen” har traditionellt inte handlat om huruvida den är möjlig – den har helt enkelt inte varit önskvärd. Att den eventuellt skulle kunna lösa akuta problem var snarare negativt eftersom den då bara skulle upprätthålla en i grunden ohållbar civilisation, som hela tiden skulle springa in i nya ekologiska kriser. Och kanske ännu viktigare: en civilisation med en ständigt pågående social kris, som gör oss olyckliga. För den gröna rörelsen brukade också ha annan vision om det goda livet – att lyckan finns i ett mer decentraliserat, naturnära och småskaligt samhälle mindre upptaget av arbete och produktivitet.

Utifrån detta traditionella perspektiv är kritikernas påståenden om förnybar energi – att den inte är tillräckligt ”planerbar”, att det inte är garanterat att det funkar exakt när man vill – inte en bug, utan en feature. 

Bill McKibben skriver själv i sin bok Falter från 2019 att det är positivt om solpaneler knuffar oss mot en mer småskalig värld mindre besatt av effektivitet.

Men den här typen av civilisationskritik är allt mer nedtonad i den gröna politiken.

När Miljöpartiets Per Bolund debatterar framtidens energiförsörjning med moderatledaren Ulf Kristersson i Agenda är den självklara premissen att Bolund måste kunna förklara hur det förnybara är lika planerbart och lika ”plug and play” med industriella moderniteten som kärnkraft eller något annat är. Att skrämmas med kärnkraftens risker blir också allt ovanligare. Huvudargumenten för förnybar energi är att det är smartare, billigare, effektivare.

Det är ironiskt att vi hamnat i ett läge där en person som Bill Gates framstår som mer teknikskeptisk i energifrågan än många av miljörörelsens företrädare. Och att det hänger samman med att Gates, vid sidan av att också vara en stor anhängare av sol- och vindkraft, ser kärnkraft som en avgörande del av lösningen. Den som däremot har lagt alla sina ägg i förnybart-korgen, samtidigt som den köpt premissen om teknikfixen, löper större risk att tvingas klamra sig fast vid de allra mest optimistiska forskningsstudierna.