En berättelse som gömmer sig för läsaren

”Kärlekens exil” är insvept i ett språk som svallar och glimrar

Nioosha Shams

helskärm

På 2 rue Lamarck i Paris står barndomshemmet stadigt. Där inne sitter en pappa som försummat relationen till sina barn. Mamman till hans barn är död. Sonen är död för honom, sedan han blev utsatt för ett hatbrott och därmed avslöjade för pappan att han är gay. Dottern har flytt från minnena och barndomen hon inte kan hantera i sitt vuxna liv.

I Sandy Harry Ceesays debutroman Kärlekens exil glimrar och svallar språket. Det är en njutningsfull läsning till en början, upphöjt och vackert, påminner stundtals om Ocean Vuong i det poetiska. Men är det för polerat?

”Solen går ner. Rör sig långsamt över väggen. Lamin vill likna den vid ett stort djur, jag ber honom: Gör inte det. Låt ljuset bara vara ljus.”

På samma sätt önskar jag ibland att Ceesay kunde låta det fula få vara fult. Ibland dyker det upp, det där fula, i kontraster som ”Vi är hororna på stränderna, männen som älskar under solen, i takt till havet och dess våldsamhet.” Tyvärr är de få och hinner inte riktigt fästa sig.

”Kärlekens exil” är en kort roman som jag vill kunna älska, men precis som sina karaktärer är den för flyktig, den rinner ur mitt grepp. Jag vill läsa mer om systern, om pappan, om jaget Kamil som mest av alla gömmer sig för mig. Han och älskaren Lamin, med samma namn som floden som tog hans farfars liv, simmar och älskar och försöker nå fram till varandra under evighetssommaren i Paris. Sedan sker hatbrottet, Kamil blir misshandlad på en tågstation och strax efter det försvinner Lamin ur berättelsen, och även Kamil börjar sakta suddas ut ur texten.

Det är en berättelse om två unga män i exil, som hittar speglar i varandra och varandras familjeberättelser. En berättelse om verkligt smärtsamma händelser, om våld och rasism och ett brutet språk, men den är insvept i skönhet och verkar inte vilja bli läst. Kanske är det här författarens enda sätt att skriva den här historien, men läsningen blir till slut frustrerande.

Repliker som ”Att älska är att inte veta var man landar. Släpp. Släpp kontrollen så växer tilliten som en blomma ur den frostklädda marken”, får mig att undra om karaktärerna ens är verkliga, om minnesbilderna är sanna, om berättaren över huvud taget är pålitlig? Eller har han i efterhand förskönat människorna i sitt liv och relationerna till dem, hittat på poetiska dialoger som borde ha utspelat sig i stället för livets verkliga, fula, äckliga?

Det är en debutroman som lovar att Ceesay har en oerhörd känsla för språk, det vackra och det poetiska. Jag hoppas på ett författarskap där de framtida romanerna låter sig läsas utan att skymmas i det fördolda.