Danius förvandlar Proust till majonnäs
Publicerad 2014-11-04
Akademiledamoten kokar ihop överraskande essäer om litterära klassiker
Om jag vore Sara Danius skulle jag kunna inleda den här recensionen med att beskriva boken.
Inte dess innehåll, essäerna och artiklarna, utan föremålet boken. Att den har ett rött omslag med författarnamnet satt i vitt, titeln i svart. Att omslagsbilden är ett collage med ett foto med två armar varav den ena håller fast en tecknad siluett av en hummer, den andra en kniv i färd med att avliva det levande kräftdjuret. Det är ett collage som utgår från ett fotografi i Bonniers kokbok från 1960, som sedan återges i titelessän.
Boken är linnebunden med mjukband, försedd med en handfull illustrationer och en bra satsyta med plats för fingrarna under läsningen. Varje ny essä inleds vackert nog på en högersida. Den bakre omslagsfliken visar ett foto på Danius samt en kort presentation. Den främre fliken har en rad presscitat om hennes förra bok, Den blå tvålen, bland annat finns där ett citat av undertecknad, tyvärr med mitt namn felstavat.
Detaljer alltså, sådant som man inte alltid tänker på, men som kastar sidobelysning på det som är i fokus.
Kniven som ger sig på den fasthållna hummern tyder på att vi ska möta ett slags dissekering. De olika texterna i boken kan också ses som ett collage, en del talar till varandra, upprättar förbindelser, andra står för sig. Omslagets pregnanta grafik signalerar exakthet och den generösa satsytan ger utrymme för anteckningar hos läsaren, så som Danius kanske gör med de verk hon hon närmar sig.
Sara Danius inleder gärna sina essäer och artiklar med att överraska för att därmed fånga läsarens uppmärksamhet. Texten om Sven Lindqvist inleds med hur hon en gång förgäves försökte lära honom att använda en trappmaskin. Hans misslyckande leder henne in i Lindqvists författarskap, att han inte på något vis förlorar i värdighet, att han lämnar ut sig, att han dyker och gräver, men samtidigt vill flyga, se det lilla i perspektiv. Utforskandet av – och i – verkligheten blir hos Lindqvist en effektiv stil.
Danius är upptagen av det moderna och modernismen, hur utvecklingen satt spår i litteraturens erkända klassiker: Flaubert, Proust, Woolf, Joyce. Vi möter, om än i det lilla formatet, ett slags rekonstruktion av hur det kan ha varit att möta klassikerna när de första gången kom ut. Tekniska eller sociala framsteg tenderar att radera vad som föregick dem. Vi glömmer vad som gått förlorat och hur förvirrande eller svårtolkat det nya är när det första gången uppträder.
Romanen var under 1800-talet som få andra konstarter upptagna av sådana förvandlingar, närmast med sociologiska ambitioner. Modernismen sökte och fann nya former för berättandet, men var dessutom – vilket är något av Danius specialitet att uppmärksamma – intensivt upptagen med en verklighet i förändring, med detaljer som klädedräkter, tekniska nymodigheter eller stilistiska egenheter som tankestrecket (Nathalie Sarraute) och kursiveringar (Thomas Bernhard).
Och om Danius kan laga till en essä där Prousts romancykel liknas vid majonnäs, denna intrikata franska specialitet, är det knappast att förvåna att en jämförelse mellan 1960 års kokbok och 2010 års upplaga blir en reflektion över samhällsförändringar långt utanför kökets domäner. Snitten sitter där man minst anar dem, men till skillnad från de mot hummern är de inte dödande, utan levandegörande.