Gammelmansaktigt gruff med självironi
Lennart Bromander om Claes Anderssons sista bok: Hans stil är så vital och hans tilltal så personligt att man gärna följer honom
Uppdaterad 2019-09-16 | Publicerad 2019-09-12
Claes Anderssons sista roman Busholmen nästa var färdig att skickas ut till bokhandlarna, när författaren avled i slutet av juli. Den har på sitt sätt också karaktären av ett bokslut.
Huvudperson och jagberättare är Otto, som verkar ha allt gemensamt med sin författare, en ganska till åren kommen vänsterpolitiker, psykiater och framgångsrik författare. Jag gissar att åtskilliga av Ottos mer privata erfarenheter också är gemensamma med Claes Anderssons. Men visst är det en roman. Författaren förstör inte en bra historia genom att återge den sanningsenligt utan ser i första hand till att den blir just så bra som möjligt.
Det märker man då och då – till exempel har Wagners Parsifal aldrig någonsin spelats två dagar i rad på Helsingforsoperan, men här händer det, eftersom det ger bra knorr åt en anekdot om Ottos Wagner-älskande sambo. Själv är Otto en driven jazzmusiker.
Men vad handlar Busholmen nästa om? Ja, om i princip nästan ingenting mer än att Otto tänker, grubblar, minns. Han har fyllt åttio år, är skröplig och ”har bankat på Sankte Pers port så hårt och ofta att han inte mer oroar sig över om porten den här gången skall öppnas, eller om den hålls stängd, som hittills”.
Men Otto följer med vad som händer i världen. Han är djupt oroad över klimatkrisen och försöker undvika att ens nämna namnet på den där presidenten på andra sidan Atlanten, som fyller honom med fasa. Otto inser att det är orimligt att alltför många äter alltför mycket kött och försöker själv bidra till klimatsundare livsstil. Han sympatiserar med Metoo-rörelsen, rannsakar sig själv i frågan men har nog större manlig skuldbörda i försummelser mot sina barn.
Otto kokar över av vrede mot högerpopulister och ultranationalister men upptäcker att han själv håller på att utveckla en liknande intolerans fast då riktad just mot dem. Resignerat fortsätter han sin politiska inre monolog och slutsatsen blir värdig en litet trött åttioåring: ”Nej, Otto snälla, nu tycker jag du ska ta ett litet glas Calvados, ett stort glas argentinskt rödvin och 3 milligram melatonin, läsa en lång ultrahumanistisk essä i Nya Argus, släcka lampan och sova riktigt gott.”
Det är så den här boken vandrar framåt. Otto reflekterar över olika aktuella tillstånd i världen, gruffar gammelmansaktigt om det mesta men med stor självironi. Somligt blir litet för privat, som hans bekymmer med en nära vän som han tappat kontakten med. Men Claes Anderssons stil är med alla sina finlandismer så vital och hans tilltal så personligt att man hela tiden gärna följer honom, trots att den gamle Ottos funderingar aldrig går på djupet i någon fråga.