Livet dag efter dag
Viktoria Jäderling: torr humor och medkänsla i Ida Jessens femte roman
Publicerad 2018-02-10
Samtidigt som den danska författaren Ida Jessens femte roman kommer på svenska meddelas att Kabusa böcker försätts i konkurs. Det stora lilla förlaget som sedan 2002 spridit nordisk kvalitetslitteratur i Sverige, varav Jessen varit en av dess författare. Vart ska de ta vägen allihopa? Streetsmarta Natur och kultur har redan norpat Christina Hesselholdt, men alla andra, Hanne Ørstavik, Claus Beck-Nielsen, Pia Juul och Kirsten Hammann?
Jag är rädd att det kommer att bli ett stort trist hål efter Kabusa.
Ida Jessens nya kommer ut på Historiska media, vilka knappast gjort sig skönlitterärt bemärkta. Ramen består av spridda dagboksanteckningar skrivna av friskoleläraren Lilly Høy mellan 1904 och 1932, varav merparten utgörs av månaderna efter maken och läkaren Vigand Bagges död.
Tjugotvå år i dagboken gapar tomma, om vilka den nyblivna änkan antecknar: ”Vi var gifta i tjugotvå år, och även om det har varit en tid då det hänt mycket, med världskrig, bilar, elektricitet, kvinnlig rösträtt – ja, en hel värld har avvecklats i förmån för en ny, så vill jag ändå säga att de åren har varit en enda lång sammanhängande dag.”
Och det är väl ofta så en privat dagbok ser ut för en utomstående, även när dagarna är ifyllda så verkar de utbytbara. Ida Jessen är förstås medveten om det och låter dagboken genljudas av frågan: vad är ett (kvinno)liv värt?
Lilly berättar didaktiskt om Thyregod, den fattiga socknen på den karga heden, hur tyskar kom med potatis på 1700-talet, och senare, hur den lilla butiken växer, sparbanken grundas, ett kommunalt bibliotek växer fram ur en gammal boksamling.
Här finns en envist mildrande rörelse ner i det praktiska, timliga, mänskligt rimliga, där allt som vill sticka iväg och stöka till avväpnas i lakoniska konstateranden: ”Som om allt var uttömt. Som i vanära gick jag därifrån. Det passade dessutom med tåget.”
Här finns en torr humor och medkänsla, förutom hos den obegripligt trista fritänkaren Vigand Bagge, vars docerande röst inte vill tystna. Han förblir en gåta. Varför just han får vara en gåta när ingen annan får vara det, förstår jag inte. I en roman bör varken dagar eller människor vara utbytbara.