Det måste angå alla!

THERESE BOHMAN läser om kvinnors helvete

Lagom till internationella kvinnodagen kommer Kvinnornas svarta bok, en bok om kvinnors villkor i olika delar av världen, med en titel som refererar till Kommunismens svarta bok (1999) och Kolonialismens svarta bok (2005). Det rör sig om samma typ av verk; en fransk antologi som med intervjuer, historiska återblickar, statistik och fakta vill göra upp med ett samhälle som missgynnar kvinnor. Och det är deprimerande läsning – nästan 500 sidor kvinnligt lidande, som en svart vägg av elände. Våldtäkt, barnarbete, prostitution, trafficking, tvångsgifte, hedersmord, könsstympning, regelrätta mord på oönskade flickebarn, misshandel, hot och tvång. De allra värsta historierna är så otäcka och bisarra att det är svårt att förstå att de faktiskt hänt på riktigt.

I svensk översättning har Kvinnornas svarta bok försetts med förord av Tiina Rosenberg och några svenska bidrag. De ämnen som de svenska texterna berör framstår närmast som lyxproblem i sammanhanget. Efter att ha läst om afrikanska nioåringar som smittats av hiv efter att ha prostituerat sig för en cocacola känns underklädesreklam i tunnelbanan och ojämnt utnyttjande av föräldraförsäkringen bokstavligen som dagens i-landsproblem. Givetvis har vi i-landsproblem eftersom vi bor i ett i-land, men med det globala perspektiv boken gör anspråk på är lite svårt att förstå vad de svenska bidragen gör där över huvud taget.

Kanske är tanken att visa att den feministiska kampen måste föras på många olika nivåer. Men det där med den feministiska kampen – är de vidrigheter som beskrivs i boken verkligen bara en feministisk fråga? ”Det är inte svårt för en feminist att förstå varför Kvinnornas svarta bok behövs” , skriver Rosenberg i sitt förord. Som att det skulle finnas någon, man eller kvinna, feminist eller icke-feminist, som skulle kunna hävda att de uppenbara brott mot de mänskliga rättigheterna som beskrivs gång på gång i boken inte är problem som angår alla?

Likaså kan man fundera på vem boken är till för egentligen. Texterna är skrivna av ”ett fyrtiotal internationella experter”, vilket innebär mestadels välutbildade fransyskor med tunga mediejobb eller tjänster inom internationella människorättsorganisationer. Varför nästan bara kvinnliga författare? På sätt och vis känns det som att Kvinnornas svarta bok målar in sig själv i ett hörn och blir, som så många gånger i sådana här sammanhang, en angelägenhet för de redan invigda, om kvinnor-av kvinnor-för kvinnor.

Men å andra sidan: Vad ska man göra då? För något måste ju göras. Kvinnor används som handelsvaror, kvinnor kränks och omyndigförklaras, kvinnor mördas av ingen annan orsak än att de råkar vara kvinnor. Det händer hela tiden och det bara fortsätter och fortsätter. Man måste börja någonstans, och om inte kvinnorörelsen gör det, vem gör det då? Och vad är det för jävla värld?

Samhälle

Therese Bohman (kultur@aftonbladet.se)