Barndomen, skräcken... längtan bort

”Ingen skulle märka om jag försvann. Om jag gick över staketet och in i skogen. Bort och in. In.”

Barnets längtan. Eller diktens. Jag blir osäker på vad det är som gör den klaustrofobiska känslan så stark och svår i Eva Ribichs tio sviter som enligt bokens baksidestext handlar om ”att återfinna känslan av hur det var att vara liten”.

Kanske är det formen, den täta, stilla. Mening följer mening, lugnt och obevekligt. Bilderna kommer liksom koncentrerade, bortvända – dikterna liknar behållare. De har, snarare än ger.

Tio år efter debutboken Med kinden mot det gula uppsöker Ribich åter den plats där förnimmelse och förlust ligger tätt intill varandra. Långsamma ögonblick, där smaken av blåbär på tungan eller känslan av en skrovlig vägg mot handen är som starkast och som mest försvinnande. Ljuset kommer in underifrån återger igenkännbara, vanliga stunder från en barndom – kurragömma, bärplockning, skridskoåkning, åka båt. Saker som barn sysslar med. Men det här barnjaget har en blick som nästan omärkligt drar åt sidan, mot is och mörker, skuggiga utkanter. Barnet vill vara tyst. Barnet vill göra helt mörkt. Barnet vill släppa taget.

”Att vara barn var som att sitta i fängelse”, sade någon. Ribichs dikter framkallar den känslan. Svår att minnas. Omöjlig att inte minnas; skräcken, den dova längtan:

”Tänk om det rasar, om snön faller in. Om tunneln faller ihop och vi blir kvar. Då kan jag vara här. Då behöver jag aldrig komma ut.”

Lyrik

Jenny Tunedal