”Jag är en livsnjutare”

Barbro Lindgren trivs bäst med sina djur

I mars fyller Barbro Lindgren 70 år och det är ingenting hon tycker att man ska fira.

– Men så fort det gick, livet! Och så fort det går nu. Jag tycker det är fredag nästan varje dag och jag som inte tycker om helger. Hur ska man hinna med allt?

Barbro Lindgren bor i en 1700-talsgård i den by på Öland där hon växte upp. Hemmet är ombonat och vackert, och det sprakar av en brasa i den öppna spisen.

– När min hund Rosa dog flyttade jag från Stockholm. Och med hjälp av duktiga hantverkare har jag fått det precis som jag vill. Jag har min vallhund Mimmi som vallar mig och så har jag två änder som heter Sickan Karlsson och Gösta Bernhard, en tupp som heter Putte Kock, två hönor och två katter. Tidigare hade jag 20–30 kycklingar som fick gå omkring på tomten. Men dem tog räven. Så nu är jag noga med att plocka in mina djur över natten.

Barbro Lindgren trivs bäst när hon sitter i ensamhet och skriver, lyssnar på musik eller rensar bland sina papper.

– Jag minns mig själv som en som helst ville vara i fred redan från början. Ända sen jag var liten har jag varit oerhört frihetsberoende. Mamma försökte sätta mig i kindergarten, jag skrek en hel dag och gick aldrig dit mer. Samma sak med dansskolan, en gång och aldrig mer.

Tycker inte om prat

Hon säger att hon grubblat mycket över varför hon nästan alltid undviker människor fast hon tycker om dem.

– Jag tror det beror på att jag inte tycker om att prata. Jag märker att jag nästan genast vill avsluta alla samtal och gå därifrån. Och så snart det blir ett uppehåll i konversationen så gör jag det.

Ändå pratar hon oavbrutet i timmar när vi träffas och åtminstone jag tycker att vi har väldigt trevligt.

Det händer inte sällan att folk frågar varifrån hon får sin fantasi, hon som skriver så mycket för barn.

– Jag har inte särskilt mycket fantasi, däremot kommer jag ihåg hur det var att vara barn. Då var det spännande och farligt att leva, världen var ett stort mysterium och vad som helst kunde ju hända.

Numera tar hon för sig av verkligheten och redigerar om den en smula.

Fick lära sig förlora

– Jag har till exempel lånat mycket av min familj i böckerna om Loranga. Gården där den utspelas var vår egen. Farfar var ena dagen mycket elegant, den andra som slängd på sophögen. Han bodde periodvis allt längre tider hos oss. I hemmet härskade viss anarki, lekarna var ofta våldsamma och Pappa Loranga måste alltid vinna, eftersom han föresatt sig att lära sina barn att förlora – något som de skulle få stor nytta av senare i livet, enligt hans tes.

Sönerna tyckte det var avskyvärt och vägrade därefter att tävla, trots att de blev duktiga idrottsmän och mycket väl kunnat nå framgångar i olika sporter.

Barbro Lindgren har även gett ut några mycket uppmärksammade diktsamlingar.

– Att göra poesi av mitt eget liv har nog alltid varit min innersta drivkraft. Att skriva hjälper en att leva. Långa perioder när livet är svårt och obegripligt är det skönt att få gå in i en egen värld, att hitta plötsliga stråk av ljus.

Koncentrerar livet

– Tidigare sköt jag alltid bort döden men det går inte längre. Jag har nu blivit så gammal att jag vill koncentrera

livet, inte slösa bort det. Jag har börjat slänga saker och ge bort sånt jag inte behöver. Jag håller på att summera hela tiden. Var sak har sin tid och det är bra.

Men fortfarande finns många glädjeämnen.

– Jag är en riktig livsnjutare. Jag tycker om att tvätta och hänga kläderna på tork utomhus. Då luktar de så gott. Jag gör saft och sylt när den tiden kommer, rensar i landen och ser hur det växer. Och så unnar jag mig god mat och dryck.

Fakta: Barbro Lindgren

Barbro Lindgrens boktips till:

Ingalill Mosander