Att läsa och dricka öl är att göra motstånd
I Claire-Louise Bennetts ”Kassa 19” följer vi en kvinna som andas, äter, sover och skiter litteratur
Publicerad 2022-11-29
Vad vore livet utan litteraturen?
I Claire-Louise Bennetts roman Kassa 19 följer vi en kvinna som andas, äter, sover och skiter litteratur. Sängen är inte sällan en mittpunkt, en bädd för läsningens njutning, förtrollningens mysterium, fantasins oförutsägbarhet och skrivandets gränsöverskridanden. Det inre livets dynamik och dramatik står här i förgrunden och får skamlöst bre ut sig, medan de yttre händelserna genomgående är vaga och suddiga, mycket mindre viktiga. Laddningen sker helt på insidan.
Efter den hyllade debuten Damm kommer nu Bennett med en ny lika intressant och stilsäker bok på svenska, också den i fin översättning av Carl-Johan Lind som fick Sveriges författarförbunds utmärkelse Årets översättarstipendium 2020 för förra boken. Titeln Kassa 19 syftar helt enkelt på kassan jaget sitter bakom i den mataffär där hon jobbar niotimmarspass under sin studietid. Men det jag framför allt förknippar med kassa 19 efter att ha slagit ihop boken är att den namnlösa huvudpersonen där förvarar Nietzsches Bortom gott och ont som hon en dag får av en okänd kund.
Från romanens början till dess slut benämns och används stora delar av den västerländska kanon, inte på något abstrakt name-droppande sätt, utan inlevelsefullt, bearbetat, subjektivt, precist. Jaget verkar vara uppväxt i en arbetarfamilj i den engelska provinsen och därför – tolkar jag – finns här en stor hunger på böcker, bildning och det arbete som hjärnan och hjärtat kan utföra.
Även om Bennett kan sägas skriva litteratur om litteratur går hon inte i fällan att bli okroppslig och opersonlig. Tvärtom: Var huvudpersonen läser, hur hon läser, vad hon har på sig när hon läser, hur boken ser ut och känns konkret, vem hon fått den av eller hur hon införskaffat den, vad hon har för egna behov för tillfället; tolkningar, omtolkningar, egensinniga feltolkningar/missuppfattningar beroende på fas i livet – allt det blir minst lika viktigt som vad hon faktiskt läser.
Jaget skapar också själv djärva berättelser om till exempel sina begärsobjekt – kanske just eftersom hon inte verkar få till några djupa och genuina relationer med män i allmänhet och sina pojkvänner i synnerhet; lämnar liksom de verkliga personerna därhän och omskapar dem i fantasin i stället där det ju är roligare och vildare.
Meningarna är långa och vindlande med mycket rörelse och vibration, ibland bestående av flera meningar i en, som läsare vet jag aldrig var de kommer att ta mig. Ofta bara fortsätter de associativt och detaljerat, till nya platser också i mig, som jag kanske inte alltid får kontakt med ”verkligheten” och ”dagliga livet”. På det sättet är det en meditativ läsning, lite som att gå på spa när det regnar utanför fönstret. Vid ett tillfälle talas det om vispen som skapar ”lätthet, lätthet, luft”, och något liknande kan också sägas om Bennetts poetik.
Till och med en våldtäkt – utförd mot jaget av en sådan där pojkvän som vill skydda henne från allt farligt – beskrivs nästan i förbigående, utan stora gester
Ibland blir jag en aning uttråkad, som värst hamnar jag i att oengagerat beundra den estetiska ekvilibrismen, men för det mesta får Bennett mig skälvande med på denna experimentella roman som bland annat nominerats till det prestigefyllda Goldsmithpriset för romaner som vågar utmana genrens konventioner. Bennetts formarbete är storartat och jag försöker lära mig av hur hon släpper olika teman, karaktärer och berättelser för att sen fiska upp dem igen, plötsligt och oväntat.
Bennett är också en nyansernas mästare. Till och med en våldtäkt – utförd mot jaget av en sådan där pojkvän som vill skydda henne från allt farligt – beskrivs nästan i förbigående, utan stora gester, liksom tittandes på sig själv utifrån, med litteraturens ögon: ”Känns det fruktansvärt? Är det här hemskt? Ska du gråta? Ska du det? Eller ska du få dig själv att gråta för att du känner att du borde gråta? Var det verkligen fruktansvärt eller var det bara obehagligt? Bestäm dig nu och håll dig till det – ska du bryta ihop för det här eller inte?”
Mot slutet blir det tydligt att detta att vara lite uppe i det blå, dagdrömma och navelskåda i det här fallet inte är någon lyx, utan snarare av nöden framkallat: vår huvudperson med sin härkomst, sin dialekt och sin fleråriga utbildning i litteraturvetenskap och humaniora är helt enkelt inte anställningsbar, praktiskt gångbar eller produktivt möjlig i det hårda klassamhällets konkurrens och krav på framgång. Hon är bokstavligen värdelös inom ramarna för ett kapitalistiskt system.
Att hyra ett rum, ligga i sängen och läsa, sitta vid ett begagnat skrivbord och hitta på berättelser, vända upp och ner på dygnet, äta billig snacks och dricka öl från minilivset runt hörnet, kräver åtminstone inga stora utgifter och kan till och med bjuda motstånd mot systemet: ”Vi studerade litteratur men vi läste inte för att bli smarta och klara våra tentor med högsta betyg – vi läste för att bli levande (…) Vi förväxlade livet med litteraturen (…).”