Nytt ljus på en komplex och intressant politiker

Olle Svennings biografi över Léon Blum ger en bred överblick över en dramatisk period

När Frankrike går till presidentval våren 2022 är det möjligt att uppåt en tredjedel av väljarna i den första omgången lägger sin röst till vänster, vilket troligen skulle räcka för att nå den andra omgången. Men eftersom vänstern är splittrad kommer sannolikt ingen av dess kandidater nå dit.

Politisk splittring på vänsterkanten i fransk politik är inte direkt ett nytt fenomen. När Léon Blum (1872–1950) valdes till premiärminister 1936 ledde han en vänsterministär. Att ena den breda vänstern var mycket mödosamt men i skuggan av det annalkande hotet om att även Frankrike skulle falla under fascismen lyckades man bilda folkfrontsregeringen. 

Under en kort period vid makten genomförde den viktiga reformer på arbetslivets område samt en bred satsning på kultur. Den som ledde regeringen, Léon Blum, var en mycket sammansatt och intressant politiker.

Efter den magnifika biografin över Hjalmar Branting (2014) och en mer personlig bok om Tage Erlander (2018) tar sig nu Olle Svenning an ännu en betydande intellektuell europeisk vänsterpolitiker. Det är inte gott om ambitiösa biografier över framstående europeiska politiker skrivna på svenska så enbart i denna mening är boken ett välkommet tillskott. Därtill ger Svenning en bred historisk överblick över en dramatisk period i fransk och europeisk historia på ett tillgängligt men samtidigt initierat vis.

Även om han följer ett ganska traditionellt upplägg lyckas Svenning med sin avsikt med boken, det vill säga inte att skriva en detaljerad biografi över Léon Blum, ”utan att skildra hans kulturella gärning och beskriva honom som politisk gestalt”. Svenning fäster, liksom i sina tidigare böcker, stor vikt vid kulturen och idéerna, men mindre på de materiella betingelserna.

Blum var på samma gång en intellektuell skribent och statstjänsteman. Hans politiska engagemang kommer relativt sent i livet efter det att han både påbörjat en karriär som jurist i staten och etablerat sig som en betydande kulturskribent. 

Två händelser framstår som särskilt centrala för Blum som politisk person. Den första är när han övertygas av bibliotekarien och mentorn Lucien Herr att engagera sig för den spionanklagade judiske officeren Alfred Dreyfus. Den andra är mötet med den store förgrundsgestalten inom fransk socialism: ideologen och fredsivraren Jean Jaurès, som mördas av en nationalist strax före krigsutbrottet 1914. 

Vid den tiden har Blum just gett ut en bok om författaren Stendhal men efter denna händelse blir politiken en central del av hans liv. Blum blir Jaurès politiska arvtagare. Den humanistiska socialism som Jaurès stod för blir också Blums ideologiska styråra, även om han inte lämnat efter sig teoretiska verk av samma dignitet som sin förebild.

Den allra mest intressanta delen i Svennings bok berör det tidiga 1930-talets Frankrike. Han skildrar i högt tempo, men utan att ge avkall på kontextförståelse och detaljer, hur starka motsättningarna i Frankrike var och hur stark fascismen var. Blum attackerades av nationalister och blev allvarligt skadad under valkampanjen 1936, men kunde bilda regering under sommaren. Social oro med stora strejker och motsättningar om huruvida Frankrike skulle engagera sig i det spanska inbördeskriget präglade den korta regeringsperioden. 

Men, som Svenning betonar, stora delar av den politiska dagordning hans folkfrontsregering initierade 1936 blev i stället viktiga delar av fransk efterkrigspolitik. Blum återkommer som regeringschef flera gånger men aldrig särskilt långvarigt. De politiska spänningarna med en splittrad vänster blev besvärliga och han lyckades inte med sina strävanden att bilda stabila majoriteter.  

Under Vichyregimen fängslas Blum och en rättegång inleds. Nazisterna avbryter den eftersom man är rädda att Blum och hans medåtalade lyckas utnyttja rättegången för att vinna stöd för sin sak. I stället tas Blum som ett slags politisk gisslan och fängslas i Buchenwald. Han blir tidigt en anhängare av sionismen och bidrar med starkt stöd till bildandet av den israeliska staten. 

Svenning följer nära den franske historikern och sociologen Pierre Birnbaum som skrivit utförligt om Blum, inte minst dennes judiska arv. Han definierade sig livet igenom som ’fransk jude’, just i den ordningen. Tiden han verkade i präglades av en mycket påtaglig antisemitism där slagord som ”hellre Hitler än juden Blum” kunde sägas.

Svenning beskriver Blum som en ”skicklig strateg” men det är inte alltid man som läsare blir helt övertygad om att han faktiskt var det. Vissa av hans politiska motgångar ligger såklart bortom den egna kontrollen medan ett annat agerande kanske kunde ha medfört större politisk framgång i andra skeenden. 

Blum reflekterar på ett sätt som framstår som främmande i samtidens politik.
I vissa kritiska faser blir han väldigt upptagen av sina egna känslor. I självtvivlet påminner han ibland om en annan politiker som Svenning porträtterat, Tage Erlander. 

Kanske kunde tvivlen också ibland vara en belastning? Enligt Jean Monnets memoarer säger Blum till Monnet att han avundas dennes förmåga till koncentration. ”För egen del kan jag inte hindra mig själv från att intressera mig för allt som händer.” Han drogs iväg till nya frågor, hade kanske inte riktigt tålamodet – eller förutsättningarna – för att vinna vissa strider. Till slut lämnar han partipolitiken i sorg efter att ha störtats av en mer radikal falang inom socialistpartiet 1946. Splittringen inom vänstern består.

Svenning avslutar boken med att Blum borde ha en större plats i fransk historieskrivning och samtid samt att han även inom EU borde uppmärksammas mer. Och visst var Blum en tidig förespråkare för europeiskt samgående och en av hederspresidenterna inom Europarörelsen, men när han gick bort i mars 1950 var det strax innan den europeiska integrationsprocessen tog verklig fart. 

Det är därmed kanske inte så märkligt att han inte har en så framskjuten plats i just den historien. Svennings bok är icke desto mindre ett välkommet bidrag som kastar ljus på denna betydande personlighet, komplex och intressant. Fler biografier över framträdande europeiska politiker vore välkommet – varför inte börja med ovan nämnde Jean Monnet?

Olle Svenning medarbetar i Aftonbladet Kultur, därför recenseras boken av Göran von Sydow, direktör, Svenska institutet för europapolitiska studier, Sieps.