Snillrik ondska

Det var länge sedan jag läste en så gastkramande roman som Marie Hermansons Himmelsdalen.

Himmelsdalen är namnet på ett luxuöst rekreationscenter i alperna. Dit kommer Daniel för att hälsa på sin tvillingbror Max. De växte upp på skilda håll på grund av föräldrarnas osämja, och deras livsbanor skiljer sig åtskilligt. Daniel är välartad, Max är mer äventyrlig och hemlig, de affärsprojekt han ägnat sig åt tål antydningsvis knappast dagsljuset.

När Daniel får Max inbjudan blir han förvånad, men några dagars vila i alpluften kan ju vara trevligt.

Det visar sig att Max har en baktanke: han vill byta identitet med sin bror under några dagar. Han måste ut ur Himmelsdalen, men skulle inte släppas iväg på grund av de stora skulder han har till centrat. Ett identitetsbyte låter sig lätt göras eftersom Daniel bär skägg, vilket han anlade en gång när Max snodde en tjej som förväxlar bröderna.

Det är mycket som klaffar väl perfekt i den här romanen, samtidigt gör det ingenting, man blir så uppslukad av historiens vindlingar att sådana invändningar faller platt.

Med små medel bygger Hermansson upp en spänning som blir alltmer kafkaartad och klaustrofobisk. Just inget visar sig vara vad det tycks vara, den till synes charmfulla friheten har dolda begränsningar. Vilka är egentligen patienter och vilka de styrande läkarnas hemliga agenter? Brutal vedergällning drabbar dem som försöker ta sig ut, säkerhetssystemet är lika sofistikerat som effektivt.

Himmelsdalen formar sig alltmer till en i samtiden placerad gotisk skräckskildring, med aktörer som hämtade ur det totalitära vaxkabinettet, och med en oförväntat galen hjärna bakom allt. Några käftsmällar mot modern psykiatri får man på köpet.

Jodå, det finns kärlek också, av den sorten som bryter gränser och sätter skräckväldets ingenjörer på pottkanten.

Att den snillrika ondskan till slut biter sig i svansen kan väl sägas vara förväntat, men innan dess – en rysningsframkallande bladvändare.

Gunder Andersson