Kulturbloggaren som går mot strömmen

Thomas Nydahl väljer bloggen framför tryckta tidningar

Mellan de stora kultursidorna märks en rundgång avseende teman och tilltal. Mer i skymundan förs samtidigt andra samtal, inte minst bland de belästa bloggarna.

Till dessa hör Thomas Nydahl, som efter åtskilliga år i spalterna nu nästan enbart publicerar sig i bloggen Vaka över ensamheten. Här varvas högkvalitativ kulturkritik, finstämda livsreflektioner med pessimistiska politiska prognoser om hur västerlandet islamiseras medan etablissemanget godtroget ser på.

Jag finner Nydahls alarmistiska argumentation förenklad och försåtlig, men förenas med honom i avvisandet av nationalismen; vilket helt visst gör de sverigedemokratiska bloggbesökarna besvikna. Denna vägran till inordning genomsyrar även Nydahls nya essäsamling Kulturen vid stupet.

”Sommaren 2010 återvände jag till äldre litteratur från det vi kallade ’Östeuropa’ […] Läsningen resulterade i en mosaik som också blir ett minnesarbete.” Att inleda en essä om ett dussintal författarskap på detta vis är avväpnande; vittnar om allvar, viljan till fördjupning och förmedling. Med samma oförställdhet presenteras den finlandssvenska författarinnan Janna Thorström och den portugisiska fadon.

Då Nydahls trivs bäst bortom de litterära allfarvägarna fungerar hans sätt att lägga sig nära de behandlade böckerna som förtjänstfulla introduktioner.

Ifråga om verk man själv är bekant med kan det bli mer magert, eller minerat; som den förbehållslösa anslutningen till Per Landins försonliga framställning av en handfull tyska intellektuella, vilkas tankegods bidrog till att bana väg för nationalsocialismen.

En stor del av Nydahls skriftställarskap kretsar kring de totalitära ideologierna. Ärligt prövar han sina irrfärder inom 70-talsvänstern. Skildringarna av konstnärskapets villkor i diktaturen är så inkännande att de formar sig till ett speglande spörsmål: Är inte vår nya sköna värld – med konsumism, ytlighet och förnuftsförnekelse – också ett slags fängelse? 

Häromåret vandrade Nydahl ut ur det svenska publicistiska landskapet i protest. Jag delar frustrationen över strömlinjeformning, krympande utrymme och krav på dagsaktuella ”krokar”, men ser även en fara om Nydahl får för många följeslagare på sin solitära väg. Att välja avskildheten är att avsäga sig ansvaret för det allmänna, att ge avkall på motståndet.

Att Nydahls hållning trots allt är en annan visar hans fortgående författarskap, vars värde inte minst finns i förmågan att av läsaren fordra eftertanke och ställningstagande.

Fredrik Persson