Det här äter vi svenskar – egentligen
Uppdaterad 2018-08-13 | Publicerad 2014-07-11
Underhållande bok om svenskarnas matvanor tar dig genom kebabpizzans land
För sex år sedan sjösatte regeringen satsningen Matlandet Sverige, med målet att Sverige skulle bli bäst på mat i Europa. Sedan dess har pengar delats ut bland annat till projektet ”Norrländska vingårdar”. I år satsas drygt 100 miljoner kronor på visionen om landet brunsås som en kulinarisk stormakt.
Att döma av Jenny Dambergs reportagebok Nu äter vi! – De moderna favoriträtternas historia (Ica Bokförlag) kan man gärna skjuta till ett par miljarder. För när hon djupdyker i svenskens matvanor hamnar vi mycket långt från storstadstrendiga finesser. Här finns ingen picklad fänkål eller gravad äggula, inga ramenburgare eller märgrätter. I Dambergs moderna svenska mathistoria är kebabpizzan nationalrätt och hon skriver okonstlat och kärleksfullt om tubkaviar, tacopaj och chokladpudding med risrand.
Hon vänder blicken mot den vardagsmat vi faktiskt väljer att lägga på tallriken, i motsats till den vi vill äta, eller tror att vi äter. Och det är ett litet perspektivskifte som gör glappet mellan privat och offentlig matlagning bråddjupt. De smakar gott, de folkliga favoriträtterna som är späckade med socker, kolhydrater och E-nummer. Men de är naturligtvis inte god smak.
Det är makalöst underhållande att i boken bli påmind om vedervärdiga hybrider som hamburgerkorven, eller jättejärpen som den också kallades, och Kalles randiga banankaviar.
Historiskt har livsmedelsindustrins påhittighet inte känt några gränser, och sedd ihop med folkhemmets starka framstegstro och välfärdsstatens ivriga livsstilsråd till medborgarna blir vår samtida fixering vid kosthållning litet mer begriplig.
I sina bästa stunder är historierna om de vilda experimenten med artificiella smaker som att vandra med Italo Calvinos novellfigur Marcovaldo i sextiotalets drömskt hypermoderna snabbköp och inte veta om förpackningarna innehåller sallad, gödsel eller larver.
I sina trögare blir boken alltför mycket livsmedelsföretagens egen historieskrivning, en mycket vederhäftig bricktidning där inget årtal får glömmas. Som journalist har Jenny Damberg alltid haft en osviklig samtidskänsla, och hon rör sig bra i dåtid också. Det är vass och välskriven populärhistoria men bitvis saknar jag scener, känslor och personliga berättelser från intervjupersonerna.
Roligast är när hon visar hur långt från lagom-idealet den svenska snabbmatskulturen befinner sig. Den framstår som motsatsen till behärskad, närmast vansinnig. I Sverige ska pizzan vara så tyngd av ostfyllning att botten löses upp. Den dekoreras med oxfilé, tonfisk, banan, curry, ananas, persilja och bechamelsås. Släng på en bit smörgåstårta och en 150-grammare, spy sedan inåt.
Hon skriver intressant om mekanismerna bakom matens klassresor, där äkthetsmarkörer har hjälpt hamburgaren, chokladen, surdegsbrödet och korven att gå från fulmat till högt respekterad föda. Gemensamt för matnyheter från andra länder är att de först måste genomgå anpassning och säljas billigt för att senare kunna ta klivet upp mot det exklusiva och specialiserade.
Att läsa Nu äter vi! livar upp. Likt uppfinnar tv-programmet Draknästet visar den hur tunn fernissan är som omgärdar vår civilisation. Det är innovation och gränslös optimism, sida vid sida med irrationell spetsinkompetens och dödsföraktande dikeskörningar. På 1980-talet var till exempel förälskelsen i mikrovågsugnen så stark att recepten som lanserades var betydligt krångligare än att tillaga maten på det gamla vanliga sättet.
Ibland utmålas vår offentliga upptagenhet av matlagning som tecken på den västerländska världens snara undergång, och visst framstår den som förvriden, i synnerhet eftersom njutning sällan blir huvudsyftet. I dag äter vi för att hålla oss friska och leva länge och att röra i grytorna har blivit ett politiskt ställningstagande. Antingen markerar man mot stresstvång genom att låta matlagningen ta oändligt lång tid eller avvärjer klimathotet genom att välja närodlat. Oavsett om vi uppmanas till frosseri eller späkning och kalorikontroll kopplas det vi äter ihop med politik, relationer, kärlek, klass och jämställdhet. Mat är allt och bör tas på största allvar, så som alltid sker när livsstilar och intressen ska uppvärderas. Men mat är också ingenting. Det är banankaviar. Bland förhållningssätt till vad man äter är nog likgiltighet det svåraste att välja idag, viljan att bara stoppa något i magen utan att behöva uttrycka en längtan efter småskalighet.
Ett av de mest spännande avsnitten i boken, där maten får verklig politisk betydelse, berör färdigmatens roll i att befria svenska kvinnor från köken. Symaskinen, kylskåpet och järnspisen är några avgörande tekniska hjälpmedel som bidrog till den moderna husmoderns frigörelse. Tvättmaskinen brukar pekas ut som den viktigaste kvinnosaken, ekonomen Ha-Joon Chang hävdar i boken 23 Things They Don´t Tell You About Capitalism att den har förändrat världen mer än internet. Men det var också tack vare halvfabrikatens intåg i de svenska hemmen som maten kunde stå på bordet på tio minuter och kvinnorna fick tid över att göra karriär. Jenny Damberg skriver om Findusmammorna och hur Elektrohelios tidiga reklamkataloger lovade att djupfrysning innebar ett nytt sätt att leva.
Livsmedelsindustrin brukar ofta ta åt sig av äran för kvinnornas emancipation – i 1970-talets USA sålde till och med Kentucky Fried Chicken sin friterade kyckling med ”Womens Liberation” som slogan – men frågan är om inte fabrikörerna förtjänar en klapp på axeln ändå.
I väntan på att utvecklingen skulle börja gå i takt blev djupfrysta köttbullar, pulversoppor och sågspånstorra färdigpajer räddningen för förvärvsarbetande kvinnor med makar som fortfarande förväntade sig att bli serverade. Som dotter till en Findusmamma är åtminstone jag glad över att ha vuxit upp med inställningen att det finns viktigare saker att tänka på än den väntande middagen.
På sin nästa pr-resa för måltidsupplevelser i Matlandet Sverige borde Eskil Erlandsson kanske strunta i grisöron och kycklingfötter och ta med sig en fryst fiskgratäng istället.
