Skrämselbiljett till otryggheten
Uppdaterad 2016-06-30 | Publicerad 2015-02-16
Jerker Virdborg bjuder på en resa till en alternativ verklighet
Jerker Virdborgs novellsamling Skyddsrummet Luxgatan, kongenialt formgiven av Eva Wilsson, blir nog den snyggaste boken 2015.
Varningstecknet mitt på, den blå trekanten på den orange kuben signalerar fara, radioaktivet eller gas, själva titeln associerar till krig och modernism, underjordsmörker och upplysning. Och den neutrala, gråvita färglösa färgen på det gammeldags omslaget liknar mest en manual för nån mekanisk maskin, men samtidigt, sedd med nutidens ögon, nästan sovjetiskt folkhemskt oanvändbar och meningslös. Som om man höll i en artefakt från en tidsresa i ett alternativt universum.
Som en resa till en alternativ verklighet – så skulle man också kunna beskriva läsandet av bokens noveller. Samtliga gestaltar en existentiell främlingskänsla, en maktlös desperation, varierad i olika nu-förnimmande jag-subjekt.
De tycks alla leva i samma land, i ett Sverige involverat i ett närmast vardagligt inbördeskrig med religiösa och etniska inslag likt det i Tjetjenien eller forna Jugoslavien. Eller Ukraina.
De är ovana soldater på spaning eller vanliga skitskraja medborgare med olika grad av dumdristighet och överlevnadsinstinkt. En av dem trängs med många andra i ett nermörkt skyddsrum i ett Stockholm utsatt för nyckfull men intensiv granateld.
Hade andra världskriget eller varför inte Kubakrisen 1962, fått andra förlopp hade den verkligheten kanske inte varit alternativ eller fiktiv utan vår. Vem vet.
Men vad vi läsare ska göra med den kusliga insikten tycks inte Virdborg vilja lägga sig i.
Han suggererar fram en situation, ger oss en skrämselbiljett, inte mer.
Efter fem romaner och nu två novellsamlingar med likartad osäkringsteknik, har Virdborg blivit en ytterst skicklig författare. Jag beundrar verkligen hans konstnärliga finish och finess. Hans dovhets nyanser, de fina detaljerna, påhittigheten. Som idén här att låta en vagt antydd fascistisk/fanatisk beväpnad gerilla från ett gömställe i skogen medvetet skjuta sönder, inte hela byns kyrkogård, utan bara en viss familjs gravstenar, pulverisera alla symboliska spår efter några människor av fel blod, fel namn som i släktled ägt jord på en viss plats. Ett slags rå, handgriplig minnesutrotning eller historierevisionism.
Men trots den oerhört skickliga iscensättningen upplever jag ändå, efteråt, en slags besviken tomhet. Antagligen för att Virdborg snuvat mig på ”svar”, på lösningar, på rätt och fel.
Jag fattar ju att tomheten är meningen med det hela, den effekt han avser. Att man ska rysa och skakas om och tvingas undra över världen på nytt, förhoppningsvis med ökad tolerans för det svaga och olika.
Men oftast mynnar hans scener och historier ut i ett slags förtvivlad cynisk klarsynthet beträffande det meningslösa i att kämpa när något främmande och okontrollerbart, kanske inom oss, ändå alltid har eller tar makten. När det dolda hotet är ett med oss, är vi.
Kanske kan man kalla den klarsynen en pessimistisk människosyn.
Jesper Virdborg är nu inte ensam om det mörka hotet i vardagsnormaliteten. Populärkulturen är ju också hemma där. Lars Jakobson skriver i den genren, kanske är han för närvarande mästaren. Martin Engberg, John Ajvide Lindqvist, kanske kan man hänföra Andrzej Tichý dit, säkert finns det fler. Oftast är de män.
Jag tror att de fångar våra omedvetna krafter, men jag tror inte att nämnda författare skulle hålla med om det som avsikt. Det omedvetna är ju en elefant som tycks ha blivit kvar i en annan tidsresa.