Det är helt omöjligt att värja sig från galenskapen

Vigdis Hjorths ”Om bara” kommer äntligen i stark svensk översättning

helskärm

I en emblematisk scen i filmen A Clockwork Orange sitter Alex fastspänd i en obehaglig anordning som håller ögonen uppspärrade. Det är därför omöjligt att vända sig bort eller blunda för de filmade övergrepp som visas för honom. Han kan inte värja sig.

Jag kommer att tänka på detta när jag läser den norska författaren Vigdis Hjorth. Hon är ingen sadistisk eller spekulativ författare, men hon har en osviklig förmåga att stanna i det obehagliga, skamfyllda, rent ut sagt outhärdliga, som slog mig redan när jag läste Arv och miljö då den utkom på svenska 2018.

Detsamma gäller för Hjorths kärleksroman Om bara från 2001 som nu finns i stark svensk översättning av Jens Hjälte. Och en otroligt roman är det. Hjorths (och Hjältes) prosa är kraftfull och förtätad. Som en strålkastare, och istället för att sopa under mattan ska allt obönhörligen fram i ljuset.

I en tid som proklamerar mindfulness, att vända blad, släppa taget, gå vidare – så tycks Vigdis Hjorths romankonst vigd åt motsatsen.

Man kanske kan invända att vår tid i stället ägnar sig åt att älta gamla oförrätter, kräva upprättelse och att älska sitt sår? Oavsett kan jag konstatera att Vigdis Hjorth gör det som ingen annan.

Om bara har en enda svag punkt och det är titeln – jo, det handlar om att önska att verkligheten vore något annat än vad den faktiskt är, men det är ändå lite lamt i förhållande till romanens känslostormar. Möjligen hade den också kunnat klara sig utan ramberättelsen, den nutida utgångspunkt från vilken romanens protagonist, radiodramatikern Ida Heier, blickar tillbaka på sitt trettioåriga jag, och en passionerad kärlekshistoria. Samtidigt krävs kanske detta glapp på 20 år för att se och förlåta.

Till synes okonstlat och rakt återberättas alltså en svunnen kärlek. Det är en kärlek av episka mått, vars möjlighet vilar som ett frö i Ida Heier redan innan den inträffar: ”Man kan känna sin förmåga att älska innan man möter den älskade. Känna sin förmåga till lidelse innan man känner lidelsen. /…/ Känna den när man är barn: jag är förmögen att älska starkt.” 

En utlösande faktor är uppenbarligen mötet med den tio år äldre Brechtöversättaren Arnold Busk på ett seminarium. De tillbringar natten ihop, det verkar inte vara något särskilt. Hon har man och två små barn, själv är han gift. Men sen – blir hon besatt. De träffas en gång till. Och så är det igång. Hon vill skiljas och gör det – han vill absolut inte det. De närmaste åren träffas de knappt, ännu mindre rör de vid varandra. Men hon är, står det lakoniskt ”en sådan som inte kan hejda sig”. Och kära nån, vad hon inte kan det. Läsaren förstår att det är barnen och vardagens enkla rörelser som ”jordat” henne. Men för den omöjliga kärleken till en tunnhårig gift professor i en annan stad tycks hon beredd att kasta allt överbord.

Hon har inte bara förmågan till kärlek, utan också en destruktiv inneboende kraft: ”olyckan kommer, hon vädrar den, den finns redan i henne, bor i henne, väntar bara på att visa sig i all sin ohygglighet.”

Här finns också delar som känns igen från Arv och miljö där den kvinnliga protagonisten bryter ihop, börjar gå i psykoanalys och uppdagar ett trauma som hon försöker konfrontera sina föräldrar och syskon med. Resultat: hon bryter med sin familj. Tråkigt nog slutar Ida Heier med analysen, hon vill hellre vara kär i Arnold Busk.

Och efter några år kommer han. Så följer en magistral uppvisning i självförbrännande och destruktiv heterosexuell kärlek. Une folie à deux. Eller som Vigdis Hjorth skriver, i obönhörlig presens: ”Det är vansinne och passion som i världslitteraturen.” Han säger: ”Om du lämnar mig så skjuter jag dig.”

Kärlek, sex, passion, sin intellektuella gemenskap – alltsammans vattnar de med fasansfulla mängder med alkohol. Jag blir bakfull bara av att läsa.

I slutet och med de alltmer desperata sexuella lekarna börjar det likna Roman Polanskis film Bitter Moon.

Som läsare sitter du fastnaglad och stirrar förhäxad på tågolyckan.

Vigdis Hjorth har förmågan att skildra Ida Heiers galenskap, gränslöshet och självförnedring – men också hennes stora förmåga till kärlek – med barsk värme, humor och lojalitet.

Det är feelbad i sin bästa och mest välgörande mening.