En modig bok som sätter ord på det svåraste

”Josas bok” är svart av sorg – men Marie Nilsson Lind brinner för sin syster Josefin

Cecilia Djurberg

helskärm

När mäns våld mot kvinnor kommer på tal tränger sig den där ständiga frågan på: Varför gick hon inte? Frågan som egentligen är logisk, men som lägger ansvaret på den slagna i stället för den som slår.

Säkert dök den upp hos vissa som såg SVT-dokumentären Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är, som visades förra året.

Marie Nilsson Lind har tidigare berättat om chocken hon fick av all uppmärksamhet efter att dokumentären om hennes syster sändes.

I Josas bok – min berättelse återkommer hon till dokumentären. Hon skriver om inspelningen och mottagandet, om det enorma stödet och om kritiken. Med sin bok fyller hon i sådant som inte kom fram i filmen. Nyanserar och försöker besvara frågor. Till sin hjälp har hon systerns egna texter, boken hon själv påbörjade. Av dem förstår vi hur Josefin Nilsson kämpade med att ta sig ur den destruktiva relationen med skådespelaren som misshandlade henne fysiskt och psykiskt.

Men, upprepar Marie Nilsson Lind, det var inte skådespelaren som dödade Josefin.

Det är inte hennes bild, och inte bilden hon vill förmedla. Hon vill inte heller skriva ut hans namn, ”det blir bara obehagligt”. Eftersom det här är Josas bok.

Men trots titeln och trots att Josefin pryder omslaget är det här egentligen mest Marie Nilsson Linds bok.

För det här är lika mycket berättelsen om Maries liv av mörker och psykisk ohälsa och det dröjer innan Josefins egna ord på allvar släpps in. Men när man läser förstår man också att systrarnas relation var så tajt att Marie nog själv inte gör den distinktionen: ”Jag talar i halva meningar, jag är så van att min syster tog den andra halvan.”

Nu känner hon sig som Piff utan sin Puff och tycker det är en utmaning att färdigställa systerns historia: ”Livet kan inte läggas tillrätta. Livet är naket, rått och ofärdigt. Och sen dör vi.”

Och precis som livet går Josas bok i olika tempo och tonarter. I vissa partier skriver Marie Nilsson Lind rakt ut, liksom i ett oredigerat dagboksflöde. I andra blir hon mer poetisk, som när hon skildrar sitt älskade Gotland. Hon gör sin syster levande för en stund med målande minnen av Ainbusks shower, musiken, alla samtal över kaffi, och hon knyter an till Josefins ord med sina reflektioner.

Texten är svart av sorg men brinner hela tiden för Josefin.
Det var Marie som hittade Josefin död och hon skriver modigt om det, men distanserar sig genom att skriva ”obduktionsrapporten sa självmord”. Som att hon fortfarande inte kan tro det. Hon bearbetar skuldkänslorna medan hon skriver. Varför kunde hon inte rädda sin syster?

Marie försökte själv ta sitt liv vid 14 års ålder, hon kände sig ”som ett misslyckat exemplar av homo sapiens”. Josefin såg hon som sin motsats, så full av liv och hon hade alltid trott hon skulle dö före sin lillasyster.

Man förstår att Marie Nilsson Lind lutar sig mot många terapitimmar. Hon refererar återkommande till sin terapeut ”Psyk-Monica” och söker förklaringar i uppväxten till både sitt eget mörker och det som släckte ner Josefins stjärnljus.

Barndomen beskriver hon som att leva i ett Scener ur ett äktenskap-drama med föräldrarnas ständiga gräl, med svek, otrohet, svartsjuka och martyrskap. ”Det fanns inte en sanning att luta sig mot.”

Hon frågar sig hur mycket det har påverkat dem. Hur det påverkat deras uppfattning om vad kärlek är och deras val av partners.
”Jag undrar hur mycket det spelade in för Josa. Känslan av att det inte är kärlek om det inte också hela tiden finns en spänning. Kan man förväxla spänning med passion?”

Hon berättar också om Josefins missbruk av alkohol och tabletter. Hur hon får se systern spåra ur. När Josefin spelar musikalen Chess och missar sin egen föreställning för att hon supit så hårt och Marie försöker samla ihop spillrorna av kraschen.

Det är tung läsning. Missbruk, destruktivitet, psykisk ohälsa och självmord väcker frågor som inte har enkla svar. Döden går inte alls att förstå. Men Marie Nilsson Lind lyckas sätta ord på det allra svåraste och hon hoppas att boken ska kunna hjälpa andra. Hjälpa någon att älska livet igen. Det är jag säker på att den kan.