Utanför ramarna

Nina Hemmingssons dikter är lika egensinniga som serierutorna

Nina Hemmingsson debuterar som poet. Det är både förvånande och inte. Förvånande, eftersom poesi som genre ännu väcker förväntningar på djupsinne och komplexitet, av ett slag som serievärlden slipper. Inte förvånande av så många fler skäl:

1. Hemmingsson verkar gilla konventioner att ta spjärn emot.

2. Hon är i ett läge där hon riskerar bli infackad och sönderkramad som enrutingsmästare, efter frekventa uppdykanden i Bang, Amelia och på denna sida.

3. Hennes tidigare publikationer har visat att hon är lika bra på att skriva som att rita, och att serierutans ramar kan vara klaustrofobiska. I förrförra albumet Så jävla normal tog hon steget åt teckningshållet med ett fint gäng nattliga, blodplumpiga skisser – varför då inte pröva andra vägen nu, och låta orden regera för en stund?

Med tanke på den vanvettiga prestationsångest som Hemmingssons stirrögda seriepersona brukar utstråla känner jag mig trygg inför poesidebuten. Det kommer inte att bli vegomeny på köttrestaurang, det vill säga samma fast utan det göttaste. Och faktum är att jag extremt snabbt glömmer bort att sakna teckningarna: bara några få av dikterna kretsar kring bitiga sentenser som längtar efter tjock, krafsig tusch. Resten av bygget bär sig självt.

Jag har ofta tänkt att dagens feministiska serieskapare är de mest vitala ättlingarna till litteraturfeministiskt frontfolk – som min favorit Sonja Åkesson, poeten som på 60-talet skrev de första uppfordrande dikterna om psykvistelser, kvinnlig sexualitet och barntrötthet. När Hemmingsson nu väljer dikten som form vibrerar släktskapet alldeles särskilt. Liksom Åkesson en gång, liknar Hemmingsson en sorts avig nationalskald. Hon bekänner inte först och främst sig själv. Hon bekänner törstande gamlingar, fulla morsor och blomstertider som inte kommer till lärarlösa skolor.

Också när dikternas surrealistiska fantasier verkar privata är det i slutänden Sverige som står på spel – och ett Sverige som tycks ännu snålare, laglydigare och mer kulturellt uppskuret än när Sonja Åkesson satte fingret på självgodheten i samlingen Jag bor i Sverige (1966). Hos Hemmingsson kryper det nyliberalistiska hotet nära. Diktjagets berättelser om hjärtats svåra utflykter, åtföljs av ”familjens” fråga om hon ”sparat kvittot” till hemvägens hoprafsade matkasse. Hennes husdjur vänder ryggarna till och ifrågasätter vem som marknadsför ”den här skiten som råkar vara jag”.

Hemmingssons poesi rymmer fler, och därtill fler oironiska, typer av tröst än serieböckerna. Det arga barnets lilla snäckhand blir bo för vuxen egenhand i slutklämmen. Men den starkaste boten mot alltings sammansvurna jävlighet fortfar att ligga i den feministiska groteskens självhävdelse. Befrielsen är aldrig så stor som när själva positionen att vara för mycket, för kåt, för hårig och kanske för kulturell för konventionerna, under en megaloman sekund genererar explosiv styrka.

”Mitt kiss luktar som starkast/ hos min syster i norra förorten”, deklarerar jaget och låter med ett fulflabbande bildspråk kisset ”eka” mellan husen. Sådärja! Om inget annat kan sänka Täbys villapriser, så är det hög tid att prova med ett stycke frän och egensinnig poesi.

POESI

Det var jag som kom hem till dig

Nina Hemmingsson

Atlas

Amelie Björck