På bristningsgränsen mellan öst och väst
Anneli Jordahl återser en tysk favorit
Publicerad 2018-01-16
Ibland händer det. En bok författad av en fullblodsestet hamnar
i ens väg och bjuder på en omtumlande läsupplevelse. Så var det när jag läste tyska Birgit Vanderbekes 94-sidiga prosabok Musselmiddag, utgiven 1990, strax efter Berlinmurens fall. Först i fjol översattes den till svenska, stiligt fångad av Ulrika Jannert Kallenberg.
En kortroman eller långnovell, kalla det vad du vill. Men bestämt handlar den om en dysfunktionell familj som mentalt fastnat mellan öst och väst. Dottern minns med Strindbergsk expressionism och galghumor hur modern hade lagat makens älsklingsrätt. Så väntar de förgäves på den sadistiske patriarkens hemkomst – till ljudet av fyra kilo blåmusslor som kvider i det kokande vattnet.
Uppföljaren ”Fredliga tider” är mycket lik Musselmiddag i upplägg och tematik. Återigen en neurotisk familj som lever i väst men är präglad av DDR. Tiden är 60-tal. Återigen ett intill bristningsgränsen uppskruvat drama på drygt 100 sidor, berättat i jagform av dottern. Men här är det en suicidal moder som håller förortsfamiljen i ett järngrepp med sitt ”Jag dör säkert ung” och fadern som står för avspänd lek. Modern störs av att han anammat västimperialisternas kultur: amerikansk film och musik.
Modern är fixerad vid tarmtömningar och stör allas toabesök. Barnen tassar behovslösa och katastrofberedda runt modern och lär sig utifrån hennes standardfraser vad de har att vänta. ”Nu kör jag ner i Rehn.” De vet att detta ska tolkas bokstavligt.
Ångesten och oron gestaltas med långa nerviga meningar och maniska upprepningar; ett påträngande språk drillborras in i läsaren.
Snart sitter de tre barnen i en skenande bil med modern vid ratten på väg bort från inbillade förföljare. ”Var inte rädda barn.” Terrorbalansens replikföring är ofta galet roliga. ”Erkänn nu Irene, att du vunnit ditt körkort på lotteri.” Gapskrattet blir överlevnad.
Vanderbeke går att läsa allegoriskt. Hon undersöker totalitärt styre genom att iscensätta ett ställningskrig i en familj.
Man kan läsa in psykologiska följder av ett liv i diktatur: klaustrofobi och paranoida flykttendenser. Modern är dessutom krigstraumatiserad efter andra världskriget. Nazister gömmer sig överallt.
Fredliga tider är inte lika perfektionistiskt koncentrerad som Musselmiddag. Någon mening är dessutom knöligt översatt. Ändå är det en riktigt bra roman där barnets obrottsliga lojalitet utgör ett tematiskt sorgestråk.
Hoppas Bakhåll också biter sig kvar i Vanderbeke.