Påvar lever loppan

Göran Hägg skriver med gott humör om 265 påvar i sin nya bok Påvarna. Det är alla. Idén är så avvikande att man blir nyfiken. Det gamla uttrycket "kalenderbitare" syftar på dem som läser sådana böcker, men det brukar ju mest vara om hundar eller idrottsmän.

Påvarna har mycket att erbjuda, särskilt de lastbara framåt renässansen, som tidens politiska filosofi iakttog och lärde sig av, men man blir lite matt. Inte en till som lever loppan och utser halva släkten till kardinaler, tänker man. Ett eko tillfogar dock något. Egentligen har sådana historier alltid berättats, nämligen i en protestantisk tradition. Man fick lära sig det i skolan.

Inblickarna säger rent av något om oss, utblickarna däremot är tänkvärt främmande, historien sedd ur mycket speciell synvinkel. Medeltiden ser annorlunda ut när allt handlar om striden mellan ghibelliner, kejsarens anhängare, och guelfer, påvens. Hotbilderna är andra: de tyskromerska kejsarna närmar sig från ett håll och muslimerna från ett annat. "Hans son miste Tyskland 1254", heter det om en deltagare. Så kunde det gå.

Vi ser ett rike som inte är av denna världen, men ändå, hur det håller på att falla ihop under de lastbara påvarna, för att plötsligt vinna hela världen, nämligen den som upptäcks just då, Amerika. Kalenderbitaren uppfångar i förbigående en sällsam historia där påven ger erövringstillstånd åt rövare, som i gengäld låter honom missionera. Här skulle man kanske velat se biskopen av Chiapas, Las Casas, som avslöjade alltihop och skrev den första rapportboken.

Riket av denna världen utvidgas och faller ihop i stora dramer för att under Mussolini avstyckas som 44 hektar italiensk mark. Helt tillräckligt, eftersom det handlar om något annat. Man ser inte mycket av det andra, ljuset, dikten, på grund av alla hemska och triviala strider, korstågen framför allt, men då och då lyser det in. Jag tänker särskilt på det andra Vatikankonciliet på 1960-talet, väl skildrat, där tankar om kyrkan som en folkrörelse utarbetas. Den runde påven, Roncalli, Johannes XXIII, en gång gripen för modernism i Bergamo, satte igång det. Det var en ljus stämning i Rom då.

Kalenderbitaren får göra sina egna historier. Det är kanske så det måste vara. Jag tänker mig författaren som en gammaldags, gladlynt föredragshållare som då och då knackar med pekpinnen i golvet och säger: Nästa påve!

Historia

Anders Ehnmark (kultur@aftonbladet.se)