Vi har råd!

Daniel Ankarloo gör upp med de ekonomiska myterna

helskärm

Daniel Ankarloo, lektor i socialt arbete och ekonomhistoriker i Malmö, har skrivit årets enklaste, roligaste, mest angelägna och viktiga politiska bok om den främsta politiska lögnen i vår tid: Myten att vi inte skulle ha råd med välfärden.

Boken är politisk porr.

Daniel Ankarloo visar, att trots att man sagt att de stora berättelsernas tid är över finns det en stor metaberättelse som dånar i samtiden: berättelsen om att vi inte har råd med framtidens välfärd. Den kommer förklädd under många namn och begrepp: framtidens äldrebölja, åldringsboomen, det demografiska hotet eller köttberget.

Man säger att vi måste arbeta längre och att pensionsåldern ska skrivas upp till 67 eller 70 år och att vi i framtiden måste betala privat för vår välfärd eftersom pengarna inte räcker. Vi ser det i orange kuvert som viskar om sjunkande pensioner och ser redan i dag i en delvis nedmonterad äldreomsorg. Den vinkar från slingrande vårdköer när folk tvingas föda och dö i korridorer och strokepatienter tvingas åka hem efter tre dagar.

Medlet för denna omvandling av välfärdsstaten grundar sig i en berättelse att välfärden egentligen är omöjlig att finansiera: ”Det vore väl fint om vi hade råd med allt det där vi hade råd med på 1970-talet men så är det ju inte.”

Eller?

Med humorn och noggrannheten maler Ankarloo sönder denna berättelse till ingenting. Han punkterar dessa vår tids myter och officiella sanningar som till slut är så sanna att man är vansinnig om man påstår något annat.

Myt 1: Statsskulden hotar välfärden. Med siffror och utdrag ur statsbudgeten och andra verifierbara dokument vänder Ankarloo upp och ner på bilden att Sverige har en väldig statsskuld som vi hotar att vräka över på våra barn i framtiden. Sverige är i praktiken skuldfritt. Den svenska offentliga sektorns gemensamma tillgångar är större än skulderna. Ungefär som en person som är skyldig någon 100 000 kr men samtidigt har 120 000 kr på banken. Idén om den jättelika statsskulden är en utmärkt fond för den som vill ingjuta krismedvetande i ett folk och få dem att sluta drömma om kortare arbetstid, mer personal i vården eller högre tak i socialförsäkringarna – ”för vi har ju inte råd”.

Myt 2: Vi skjuter en växande statsskuld på våra barn. Nej, tvärtom! Överskotten i statens budget väntas växa stort de kommande decennierna, det finns med andra ord ett reformutrymme på hundratals miljarder som borde användas. I stället skär vi ner i den offentliga sektorn – vilket är att skapa problem åt kommande generationer.

Myt 3: Vi kommer inte ha råd med framtidens välfärd för att antalet äldre blir så många. Därför kan kommunalskatten komma att stiga till 50 kr per hundralapp 2050, och 70 kr år 2100!

Kärnan i myten är att allt fler äldre kommer att göra välfärdsstaten svårfinansierad. Man har lyckats mana fram bilden av Sverige 2035 som ett stort servicehus där allt färre arbetar och ska försörja allt fler. Bakom denna mytbildning står en lång rad offentliga ”Långtidsutredningar”, prognosmakare i Sveriges Kommuner och Landsting eller nu senast Arenas och Timbros Borg-kommission om välfärdens långsiktiga finansiering.

Men det är något skruvat i hela problembilden, för egentligen handlar det om att vi blir friskare, lever längre och har hälsan längre upp i åldrarna.

Eftersom vi blir rikare i framtiden frågar sig Ankarloo varför vi ska lita på påståenden som säger att det var enklare att betala för välfärden förut när vi var fattigare än i framtiden när vi blir rikare. Här bli boken närmast en lekfull fars med de idiotiska slutsatser som Borgkommissioner och Långtidsutredningar drar genom att blanda ihop relativa och absoluta mått, gör rena skräckscenarion för framtiden och tvingas uppfinna en påhittad kostnadsökning för att komma fram till slutsatsen att välfärdsstaten blir för dyr. Man skapar ett ideologiskt ramverk för att få ett folk som älskar välfärd att tro att det är vetenskapligt bevisat att vi inte har råd med den.

Dessutom finns marginaler. Bara skattesänkningarna sedan 1990 motsvarar en sänkning av statens inkomster varje år med 256 miljarder kronor. Omräknat betyder det att vi sedan 1989 gått från att ha 12,9 vårdplatser per tusen invånare till att i dag bara ha två vårdplatser per tusen invånare. Ankarloo berättar också vad som egentligen sägs i dessa statliga utredningar, fast lite längre bak, när man först slagit fast att vi inte har råd och att allt kommer gå åt helvete. Man skriver att det egentligen inte kommer hända så mycket. I samma SKL-rapport som skrek om kommunalskatter på 70-procent, kom man fram till att det antagligen bara kommer krävas en höjning på 1,2 procentenheter! Men budskapet man ville sprida gick hem.

Dramaturgiskt öppnar myterna om statsskuld och äldrevåg upp för mer högerpolitik. Gör skattesänkningen och privatiseringen till naturlag! Det enda vi har råd med är att sänka skatterna.

Med de gigantiska överskott svenska staten kommer ha de kommande åren är skattesänkningar det enda som kan göras – eftersom inga idéer om nya välfärdsreformer presenteras. Problemet är att även vänstern tror att vi är satta i skuld och icke fria, när det i själva verket finns förutsättningar för gyllene tider.

Enda kruxet med Ankarloos bok är att den är så ovanligt optimistisk att vänstern inte kommer tro att det kan vara sant. Han riskerar att hamna i den fälla som både Sven Grassman och Johan Ehrenberg hamnat i: att det man säger är så långt ifrån den officiella (men felaktiga) bilden av verkligheten att allt låter otroligt och osannolikt.

Ankarloo manar till en strid om välfärdsstatens framtid som socialdemokraterna för länge sedan borde inlett. Det krävs inte ens höjda skatter – bara att våga kasta skygglapparna och se att Sverige har gigantiska överskott att göra reformer av.

För Håkan Juholt borde slagordet för 2014 års val redan vara klart: Vi har råd.

För det har vi faktiskt.

Daniel Suhonen