Donald Trumps oskicklighet är hans bästa tillgång

Masha Gessens nya bok är en systematisk och koncis skildring av en amerikansk katastrof

Thomas Engström

helskärm

När vansinnet normaliseras är det påfrestande att vara sund. Så kan man sammanfatta den rysk-amerikanska journalisten Masha Gessens nya bok om Donald Trumps pågående försök att tvinga under sig USA. (The Arks låt It Takes a Fool to Remain Sane har onekligen hittat sin epok.) Och ju mer påfrestande, desto mer nödvändigt.

Gessen, född i Sovjetunionen och medborgare i både Ryssland och USA, är kanske mest känd för sina metodiska angrepp på Vladimir Putin. Denna specialinriktning gör hen unikt lämpad att ge sig på Trump, mannen som försöker importera det postsovjetiska gangsterväldet till väst. Det är, som Timothy Snyder har uttryckt saken, inte så konstigt att Trump har Putin som idol: ”Putin är verklighetens motsvarighet till den person Trump låtsas vara på tv.”

Den ideologiska handelsbalansen mellan Ryssland och väst under senare årtionden är svår att riktigt fastställa. Först var det Ryssland som skulle underkasta sig den liberala demokratin, och eftersom ryssarna sällan gör någonting halvhjärtat blev de snabbt världsmästare i marknadsdiktatur och monetärfascistisk oligarki. Allt som USA och Storbritannien gjort lärde sig ryssarna att göra bättre, värre, grövre – numera flyger de till och med ner över Mellanöstern och bombar bort sina vänners fiender.

Eleven har utklassat läraren, och nu är det USA som försöker hinna ikapp Ryssland. Trumps lögnaktighet följer Putins mall, liksom hans behandling av ministrar, guvernörer, borgmästare och medier, liksom hans frånstötande misogyni, rasism och homofobi, liksom hans patetiska försök att framställa sig själv som religiös. Den största skillnaden är att Putin är mindre förvirrad och sitter säkrare i sadeln. Världens mäktigaste land leds av en dålig imitatör.

Trumps oskicklighet är dessvärre hans främsta tillgång. Inför den här artikeln har jag anpassat mina läsvanor för att kunna lyfta fram aktuella exempel på förfallet i Washington, och det har drivit mig halvt från vettet. Ett axplock från de allra senaste dygnen: New York Times avslöjar att ryssarna betalat talibanerna i Afghanistan skottpengar på amerikanska soldater, republikanska delstater som Florida, Texas och Arizona återinför sina nedstängningsåtgärder på grund av coronapandemin, Trump retweetar en filmsnutt där en anhängare gormar om ”vit makt” …

I början av Trumps tid i Vita huset var det många som hoppades att karlns allmänna värdelöshet var själva räddningen från hans maktambitioner – att de ”vuxna i rummet” skulle styra upp situationen. Men som Gessen inskärper är det tvärtom. Trump utsätter USA och världen för ett oupphörligt syraangrepp som fräter bort all känsla av konkret, verifierbar verklighet.

Därför är hens bok en sådan välgärning. I stället för att flänga efter de senaste skandalerna går hen systematiskt igenom vad Trumps styre faktiskt har medfört. Och då ingår det i alla högsta grad vad enskilda departement och myndigheter har ägnat sig åt: brutaliseringen av USA:s migrationspolitik, klimatarbetets avskaffande, urgröpningen av arbetstagarnas ställning, den förvärrade bostadsbrisen, den fortsatta slavdriften i landets fängelser, polisens fullständiga militarisering och groteska övervåld mot etniska minoriteter – listan är lika lång som Gessens bok är koncis.

Hen säger det inte rakt ut, men det är svårt att inte komma att tänka på den brittiske historikern Ian Kershaws begrepp ”working towards the Führer”, alltså fenomenet under nazismen att Hitlers underhuggare hela tiden strävade efter att vara honom till lags, att göra det de tänkte sig att han skulle ha beordrat om han bara haft tid med dem. Eller, i Trumps fall, om han bara kunnat koncentrera sig en stund på annat än Fox News och twitter.

I november blir det presidentval – kanske. Kanske förlorar Trump. Kanske godtar han resultatet. Kanske ger han ifrån sig makten frivilligt. Kanske tvingas han bort. Så ser den ut, den anständiga sidans strategi: som den skiraste av drömmar.