Framtiden försvinner

RAGNAR STRÖMBERG läser om vårt dåliga samvete

När ångfartyg och järnvägar några decennier in på 1800-talet gjorde världen tillgänglig för den västerländska medelklassen, blev det exotiska en konsumtionsvara. Med invigningen av Suezkanalen 1869 såg massturismen dagens ljus: ”Världen bortom Europa fick ta emot allt större skaror … män med tropikhjälmar … och kvinnor i långklänning och stråhatt.”

Det svalt ironiska citatet, hämtat ur Café Musa, den andra delen av författarduon Tomas Anderssons och Stefan Foconis trilogi om Mellanösterns tre största länder, Iran, Egypten och Turkiet, framhäver det postkolonialt dåliga samvete som genomsyrar denna ojämna men medryckande bok.

I Egypten antog turisternas jakt på souvenirer de bibliska gräshoppssvärmarnas dimensioner och på kort tid hade inte mindre än tretton tempel lagts i ruiner. Lägg till detta imperialismens framfart i Mellanöstern under de följande hundrafemtio åren och det blir begripligt att en historisk skuldkänsla är de båda författarnas ständiga följeslagare genom öknar och trånga gränder. Den fungerar både som fond för intervjuer med makthavare, radikala islamister och yrkeskvinnor, och som dialogisk länk mellan författarna.

Gemensamt skrivna historiska miniessäer varvas med subjektiva snapshots och scenerier ur det kaotiska nuet, allt med sökandet efter den skärningspunkt där ”nuets realitet möter framtiden genom att försvinna” som tematisk motor – alternativt kamel.

Anderssons lugna lyhördhet och Foconis egensinniga, sensuella språkfantasi fungerar så länge omvärlden i form av människor, miljöer och landskap är i förgrunden. Däremot har jag svårt för de – lyckligtvis få och korta – avsnitt där det pågående samtalet om nuets realiteter och framtidens villkor tar formen av filosofiska dialoger mellan författarna, som när de under en promenad utmed Nilens strand diskuterar egyptisk samhällsutveckling och fäller repliker i stil med ”Ignorans är vanligt bland diktatorer”.

Ett glansnummer är den Georges Perec-aktiga historien om berbernas stad Shali, vars invånare var indelade i två fraktioner, De Fredliga och De Krigshetsande, som levde i ett konstant ritualiserat inbördeskrig, men som slöt sig samman inför varje hot utifrån som störde denna ”ordning”, varpå det hela började om på samma kula. Husen i Shali byggdes av markens salta lera ovanpå varandra tills hela staden blev en enda 60 meter hög labyrintisk bikupa, som till sist brakade ihop under ett av de sällsynta men i gengäld ursinniga regnoväder som får öknen att grönska.

Andersson och Foconi urskiljer tre villkor som avgörande för om Egypten ska lyckas ta sig ur den svåra ekonomiska och politiska stagnationen. Landet måste frigöra sig från beroendet av USA, göra slut på korruptionen och inleda en demokratiseringsprocess –?vilket förutsätter kvinnornas fullständiga och snabba emancipation.

Café Musa är härlig läsning – och nedslående: Boken säger oss att i mötet mellan det förflutnas felslagna drömmar och nuets bortslösade möjligheter är det framtiden som försvinner.

Essä

Ragnar Strömberg (kultur@aftonbladet.se)