Inget glömt, inget förlåtet

YRSA STENIUS läser Kjell Westös stora Helsingfors-roman

Helsingfors, Finlands vindpinade huvudstad, vars gator och torg såg den finska nationen födas i blod och vånda och ett skallande skri av triumf, är centrum för händelserna i Kjell Westös stora episka roman Där vi en gång gått.

Staden är inte i första hand en miljö i vilken Westös fängslande berättelse utspelar sig. Den är sin egen puls och andhämtning, en rytm som dunkar i huvudpersonernas ådror och präglar deras liv med sitt eget tvång. Och framför allt är staden i denna skildring av disparata människoöden i en trasig tid ett slags sammanhållande väv, en fond som breder ut sig bakåt och framåt i tiden och ger generationerna som har gått och generationerna som ska komma en gemensam tillhörighet.

Där vi en gång gått är en klassisk roman uppbyggd kring sina huvudpersoner och ett drama: inbördeskrigets draksådd, alla kategorier: individuellt, socialt, politiskt, mänskligt. Boken griper tag i sin läsare från sidan ett och även om vissa longörer förekommer behåller den greppet till sista sidan, nummer 506.

Centralgestalterna i Kjell Westös bok utgörs av unga människor med olika familjebakgrund, som trasslas in i historiens tunga hjul när den sociala oron drar fram över Europa, när troner ramlar och revolutionen i Ryssland fäller ut ett självständigt, fattigt och förvirrat Finland, som omedelbart, vintern 1918, bryter samman i brödrakrig.

Eccu, Cedi, Henning, Lucy och många fler är barn av en förmögen bourgeoisie som fått alla överklassvärderingar med modersmjölken och som förvisso förhåller sig med något olika distans till dessa men ändå inte i sin vildaste fantasi kan föreställa sig annat än att det vita Finland är det legitima Finland.

Allu är bokens kommunistiska huvudperson, mångbegåvad men låst i sitt klasshat. Mitt emellan återfinner vi Ivar och Henriette och så runt omkring ett myller av människor som försöker finna sina liv i tjugotalets desillusionerade efterkrigstid och trettiotalets skymmande förkrigstid.

Det är djärvt av Kjell Westö att ge sig in på stigar som delvis har trampats upp av nationalikonen Väinö Linna och ur finlandssvenskt perspektiv också av bland andra Jörn Donner. Westö tar sig emellertid an sin uppgift på sitt eget originella sätt, utifrån sin panoramablick och sin kunskapsrikedom.

Detta är av stor betydelse för läsarens upplevelse av autenticitet i berättelsen. Vare sig man är hemmastadd i Helsingfors eller inte förmedlar den kunniga detaljrikedomen och bredden med vilken Westö väver in stadens aktiviteter i den stora bilden en stark känsla av författarens närvaro i den tid han skildrar, tiden som stod dräktig av tragedier i vardande över hela Europa med undantag för det besynnerligt förskonade Sverige.

De är för evigt märkta av brödrakrigets absurditet ungdomarna som mer eller mindre super skallen av sig under fjärilslamporna på restaurang Opris där smuggelspriten flödar som aldrig förr i det totala alkoholförsäljnings- och utskänkningsförbudets Finland.

De har ohyggliga minnen att mörklägga, Cedi och Eccu och deras drygt tjugoåriga kamrater. Några år tidigare, vid inbördeskrigets slut, har de agerat vita bödlar och avrättat röda fångar, skoningslöst och summariskt, som hämnd för att de själva i upprorets inledningsskede togs till fånga medan vissa av deras vänner och anförvanter mördades.

Till tragiken hör att man aldrig någonsin talade om vad som hade hänt. Man krökade och flydde, sprang mot en ny tid med dess musik och hektiska tempo, något som Westö skildrar lysande, sprang i vanföreställningen att nytt utplånar gammalt.

På motsvarande sätt låste Allu och hans gelikar in sig i en bitterhet som krävde mycket sprit och uteslöt all försoning. På ömse håll ruvade hämndens änglar djupt i parternas obearbetade trauman och våldet lät sig lätt provoceras.

Under trettiotalets lopp reser sig ett obändigt nytt Helsingfors ur sitt förflutnas skuggor och även om svarta moln än en gång tornar upp sig över den finska nationens framtid, är det i en socialt mer integrerad stad vi rör oss när Cedis och Eccus och Allus barn börjar närma sig vuxenlivet.

Ingenting är då ännu glömt och ganska litet förlåtet. Men i en materiellt allt mer välmående stad där samhällsklasserna möts på ett nytt sätt kan berättelserna om det förflutna artikuleras och brytas mot varandra, lyfta mot klarare skyar som ger rymd för ömsesidig förståelse.

Berättandet är ett sätt att avväpna farliga, tigande minnen. Med sin rika, mångfacetterade och livfulla roman ansluter sig Kjell Westö till en aktuell europeisk, intellektuell strömning.

Han tillhör barnbarnen eller barnbarnsbarnen till dem som en gång prövades hårt under Europas värsta orosår och som tagit till sin uppgift att på bred front skildra det som tidigare generationer kunde tala om endast styckevis och delt.

Roman

Yrsa Stenius