En posör att skratta åt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-01-22
Posör sa man på 80-talet och menade en ytans och skenets lakej. Ganska spännande, men fel då. Någon som låtsades vara någon. 40-årige Éric i franske författaren Éric Chevillards roman Rödöra framstår som en fullfjädrad posör 2006. Han fungerar utifrån och in och är totalt uppfylld av sin egen betydelse. Ett stipendium till Mali droppar in men måste han för den skull åka, frågar han sig? Han har det ju så bekvämt hemma i Frankrike. Vilka resminnen och erfarenheter som väntar kan han ju räkna ut på förhand. Själva resan är liksom ganska onödig.
I sin absoluta tillspetsning av klichétänkande och instrumentalism är Chevillards lilla bok utomordentligt roande. Författaren kommer verkligen iväg till Afrika men det är den omsorgsfullt utvalda mollskinnsbok som Éric antecknar i som ser fantastisk ut, får vi veta. Kantstött och sliten, som om den var full av betydelsefullt innehåll. Det är den nu inte. Bland annat därför vore det bättre om den försvann. Den för alltid förlorade dikten om Afrika. Och, så klart, utan dikt, inget Afrika.
Chevillard driver friskt med författandets/resandets pretentioner och den krassa verkligheten och ironierna är tillspetsade. Man kan skratta åt den löjlige antihjälten när han rädd för spindlar fäktar runt i myggnätet och ändå surar över att Afrika aldrig lever upp till hans förväntningar på vildar och farliga djur. Men det finns något igenkännbart i Érics exploaterande vana att gå händelserna i förväg – sätta ord på upplevelser han ännu inte haft – och trött bemöta sin omgivning med mallar och attityd.
Chevillard låter lustfyllt och smått surrealistiskt sin mycket europeiske författare dansa varvet runt och dömer honom knappast för hans uppblåsta inskränkthet. Men ironin, den drabbar, också den reslystne läsaren.
Roman
Barbro Westling (kultur@aftonbladet.se)
