Giganten in på livet

Fredrik Persson-Lahusen läser en mästerlig biografi om Hans Fallada

Fredrik Persson-Lahusen

helskärm

Hans Falladas böcker har på senare år återupptäckts världen över. Fascinationen handlar förmodligen lika mycket om författarens kantstötta karaktär och tumultartade tyska samtid (1893–1947) som litteraturen han lämnade efter sig. Därför är det både logiskt och välkommet att Lind & Co fullbordar sin fina satsning på Weimartidens främste krönikör med litteraturhistoriken Peter Walthers Hans Fallada – en biografi.

Fallada föds 1893 som Rudolf Ditzen i en ämbetsmannafamilj där strävsamt arbete är lika självklart som högläsning och fyrhändigt pianospel. Barndomen består av både borgerlig trygghet och oräkneliga olyckor och uppbrott. Otillfredsställelsen förstärks av präktigheten som härskar i hemmet. Fallada flyr in i sig själv.

Som 18-åring dödar han sin bäste skolkamrat i ett till duell förklätt dubbelsjälvmord (ett modemanér bland unga tyska män med intellektuella ambitioner) och skadas själv svårt.

Redan i sin psykoanalytiskt färgade skildring av uppväxtåren uppmärksammar Walther sekvenser ur verk som skapas skall. Det är lyckat och legitimt då Fallada som pojke vill bli skriftställare, med framför allt för att det egna livets upplevelser är litterärt stoff för honom.

Fallada kan kallas en författare som finner snarare än uppfinner, men någon navelskådare är han inte. Hans systematiska sätt att arbeta med sociologisk research gör att mästerverket Hur ska det gå för Pinnebergs? (1933) inte bara är en ”underbart melankolisk kärlekshistoria” utan också precist gestaltar skräcken att uppslukas av arbetslöshet. Att boken blir en bästsäljande träff med tidsandan beror också på att Fallada förmår använda sin egna erfarenheter från samhällets skuggsidor.

Vägen mot världsberömmelse kantas av brödjobb som annonsförsäljare och lantbrukare men också av talrika tragedier: mentalsjukdom, morfinmissbruk bedrägerier och fängelsevistelser. ”Kaos råder inte bara i den unge lantbrukarens liv, också storpolitiken är nu som vansinnig”.

Boken igenom väver Walther samman Falladas lilla liv med tidens stora skeenden. Hans konsekventa kontextualisering och koncisa sätt att kommentera författarskapets särart (”stor konst i miljöskildringen, tidlöst giltiga bilder och scener likaväl som schablonmässighet, kitsch och ovederhäftighet”) gör Falladas konturer tydliga och begripliga. Samtidigt skapar personporträttets precision och språkets litterära lågmäldhet ett återsken som gör Tysklands tidiga 1900-tal lättare att förstå och förnimma.

Att Fallada på en handfull år förvandlas från utstött till uppburen beror både på faderns finansiella understöd (med villkoret att använda pseudonym för att inte skandalisera familjen) och den legendariske förläggaren Ernst Rowohlts gunst. Allra mest betyder dock att han 1928 träffar Suse, som sedermera blir hans fru. Med hjälp av hennes jordnära lugn och empati kan Fallada kanalisera sin skaparkraft i rätt riktning.

Hos Suse vågar Fallada vara sin inre kärlekstörstande pojke, men hans oroliga själ och sug efter excess, erotisk och kemisk, sörjer för oräkneliga svek och makarna skiljs åt innan döden.

Walther frilägger Falladas skoningslösa och självupptagna sidor utan påstridig moralism. Med motsvarande öppenhet tar han sig an den komplicerade frågan om författarens politiska kompass och hur han konkret förhöll sig till det Nazityskland i vilket han verkade.

Falladas brokiga biografi och vissa vänstertendenser väcker de nya makthavarnas misstänksamhet. 1933 fängslas han av SA i tio dagar, men bestämmer sig trots allt att stanna i Tyskland. Han vill varken ge avkall på sina nyvunna framgångar – som ändå skänker skydd – eller lämna familjens lilla lantgods ”där den inre friheten skyddas genom eftergifter utåt”.

Bokbålen till trots är nazisternas litteraturpolitik inte entydig. Förhandscensur saknas men som författare måste man förstås anpassa sig, vilket Fallada förmår. Han skriver inställsamma inledningar och i romanen Varg bland vargar finns stycken som lätt kan läsas som en hyllning till Hitlers hårdhänta sätt att hantera hyperinflation och inrikesoro. Han författar en sedelärande berättelse för Hitlerjugend och reser 1943 till Frankrike för regimens räkning. Brevledes broderar han om den förestående segern och varnar för förödelsen ”om bolsjevismen kommer”.

Sådant skrivs för censuren, menar den irländska germanisten Jenny Williams i sin Fallada-biografi (mer djupgående i verk och reception, men inte lika levandegörande som denna). Walther talar i stället om tidstypisk tysk patriotism. 

Oavsett vilket var Fallada ingen bekännande nazist.

1944 tvingas han tillbringa en tid i fängelse efter att ha avlossat sin revolver under ett skilsmässobråk med Suse. Från cellen författar han med dödsförakt minnesboken I mitt främmande land där nationalsocialisterna naglas fast som människoslaktare.

Skiftet kan skyllas på Falladas hållningslöshet och behovet att balansera biografin inför krigsslutet, men speglar också en djup och genuin skepsis gentemot politik och utopiska utsagor. ”Inget i hans skildringar är falskt, men det är heller inte hela sanningen”, som Walther sammanfattar.

Fallada vet detta och tvekar innan han efter kriget – på uppdrag av sovjetkommunistiska kulturkommissarier – inleder arbetet med motståndsromanen Ensam i Berlin (som färdigställs bara månader innan författaren dör i februari 1947). Han vill inte anklagas för att skriva sig ett moraliskt avlatsbrev, men kan heller inte avstå.

Walther lägger inte Falladas liv tillrätta utan förblir öppen inför människans och tillvarons motsägelsefullhet på ett sätt som påminner om hur huvudpersonen själv skapade litteratur som lever än i dag. Han har skrivit en till form och innehåll lysande skildring av en författare som levde som han skrev och skrev som han levde; en mästerlig biografi, rent av ett konstverk i egen rätt.