I kapitalismens tomteverkstad
Uppdaterad 2016-02-09 | Publicerad 2016-02-05
Martin Aagård Joris Luyendijk gör en skrämmande resa till finansvärldens innersta – en plats där ingen bryr sig.
Visste du att det fanns något som hette ”malus”?
Alltså motsatsen till bonus. Det innebär att du blir tvungen att betala till ditt företag om du presterat dåligt.
Jo, det fanns. Förr i tiden fick investmentbankirer helt enkelt hosta upp ur egen ficka i slutet på året om de investerat bort sig.
Och det hade ju en smula dämpande effekt på risktagandet, om man säger.
Men det var länge sedan. I början på 80-talet.
Då var bankernas kontrollavdelningar (de som kallas Risk & Compliance) till för att skydda bankirerna och handlarna från att göra bort sig. I dag är deras uppgift snarare att skydda ägarna och i slutändan skattebetalarna från att behöva betala notan när handlarna gjort bort sig.
Och just därför är det knappt någon på banken som bryr sig om vad Risk & Compliance har att säga längre. Om de nu har något att säga.
För de bryr sig inte heller längre.
Den kanske viktigaste insikten från läsningen av Joris Luyendiks reportagebok Simma med hajar är att inuti dagens gigantiska bankimperier och finansinstitut finns det ingen som bryr sig om huruvida verksamheten kan vara skadlig för samhällsekonomin eller ens deras eget företag.
Inte för att alla är onda eller vansinnigt giriga, utan på grund av djupt strukturella problem.
Bankerna är så stora att de är oöverblickbara även för ledningen. De är inte ens enhetliga företag, snarare parallella verksamheter som rapporterar uppåt till chefer som allt mindre begriper ju högre upp i hierarkin de befinner sig. I ett rum ger banken oljeföretaget rådgivning inför börsintroduktionen. I nästa rum handlar banken med oljeföretagets aktier åt klienter och i det tredje rummet investerar banken sina egna pengar i samma företag.
Vem ansvarar för att information inte läcker mellan rummen? Jo, banken.
Själva innehållet i verksamheten är helt beroende av vilka personer som råkar jobba där för tillfället. Samtidigt finns ingen som helst anställningstrygghet och att sparka medarbetare har blivit en ren sport. Lojaliteten med arbetsgivaren är med andra ord nästan noll. Det spelar ingen roll hur stort ansvar du tar för bankens resultat eller allmänna välgång, du får med stor säkerhet ändå ta din kartong och gå när din chef byts ut.
Journalisten med det svåruttalade namnet Joris Luyendijk är en antropologiutbildad holländare som bloggar för The Guardian. I sin bok gör han en stor affär av att han gått tillväga som just antropolog när han ska ta reda på hur finanskraschen 2008 kunde hända. För att hitta svaret måste han uppsöka det hemlighetsfulla bankfolket som lever vid pengaflödets källor, någonstans i det som i London kallas The City.
Via sin blogg får han kontakt med några uppgiftslämnare. I början är de skygga, men när väl en riktig alfahanne brutit isen så törs den övriga flocken närma sig. I slutändan möter han cirka 200 insiders i Londons finansvärld.
Metoden är effektiv, men knappast annorlunda än vanlig journalistik och det är svårt att inte irriteras över Luyendijks antropologiska förnumstigheter: De har alltså en egen JARGONG på banken? Det var värst. Hur kan den tänkas se ut? Jaså är den grov och full med fula ord? Hur har ett sådant språkbruk uppstått?
Ibland gör han sig dummare än han är.
Men många av de varelser han upptäcker i finansdjungeln är onekligen fascinerande.
För första gången i världshistorien har det uppstått en strålande arbetsmarknad för matematiker. Till och med för matematiker som lider av Aspergers syndrom. Luyendijk träffar flera. Det är de som konstruerar de avancerade ”produkter”, som dagens finansmarknad handlar med och som var en av de viktigaste orsakerna till kraschen som skickade Island, Grekland och Spanien åt helvete, orsakade långvarig ekonomisk depression, ställde miljoner människor inför bostadslöshet, fattigdom och kostade den amerikanska ekonomin uppskattningsvis 22 000 miljarder dollar.
I matematikernas finansiella tomteverkstad tillverkas försäkringar, derivat, obligationer, löften och rena lögner vars egentliga värde är fullkomligt omöjligt att avgöra för en genomsnittlig bankir. Men för att kunna köpa och sälja dem räcker det med att förstå plus och minus. Så alla handlar. Och ingen bryr sig.
Finansbranschens totala frihet att spekulera med skattepengar som slutgiltig säkerhet är en av vår tids stora politiska frågor. Visst reglemente har justerats sedan 2008 men det utgår fortfarande från att pappa staten alltid kan gå in och skriva ut en check.
Större regleringsförsök har stoppats av naivistiska frihandelsförespråkare vars barnatro på den osynliga handen vägrar överge dem. Gunnar Hökmarks insatser i EU:s utskott för ekonomi och valutafrågor som haft chansen att göra verklig skillnad har inte hjälpt.
Men i årets presidentrace till Vita huset är frågan oerhört närvarande. Inte bara i form av Tea Party-rörelsen som tycker att staten måste avskaffas som straff för att den räddade bankerna. Nej, Bernie Sanders och Hillary Clinton har bokstavligt talat börjat tävla om vem som törs vara hårdast mot Wall Street. Sanders krav är svårt att missförstå – landets största finansinstitut måste brytas sönder: ”If a bank is too big to fail, it is too big to exist”.
Som vanligt prövas de progressiva idéerna i USA innan de når det konservativa Europa.
