Vitter lek i mörka vatten

Eva Ström läser Magnus William-Olssons nya diktsamling

helskärm

I sin nya diktsamling Eremitkräftans sånger visar Magnus William-Olsson upp en ny sida av sitt författarskap, en lekfull rolldiktning med en eremitkräfta som en fabelaktig huvudperson i en biblisk värld. Detta lilla tänkande djur befinner sig i en undervattensvärld där också ”Krabban”, ”Bläckfisken” och ”Hajen” håller till för att inte tala om ”Ärkeängeln” och Gud själv.

I detta havsvatten diskuteras oavlåtligt religiösa och existentiella frågor, med Gamla testamentet som fond, samtidigt som det finns ett drag av barnkammarbok i dikterna. Här finns spår av Höga visan och Jobs bok, och den sällan lästa gammaltestamentliga profeten Habackuk, vars ord till Gud blivit bokens utgångspunkt: ”Du har låtit män­niskor bli som havets fiskar, den myllrande skaran utan härskare.”

I Eremitkräftans sånger låter Magnus William-Olsson människorna bli just som havets fiskar och havsdjur, utan att förlora mänsklig ängslan och undran. Den oförvitliga krabban påminner om Job, och drabbas av oräkneliga olyckor.

”Se hur bulnader och blemmor / slagit ut på krabbans kropp”, / ropar bläckfisken till hajen, / ”det är Herrens straff!” //

”Oförvitlig är jag”, piper krabban.”

Genom att skriva i denna barnbokstradition blir det groteskt absurda synligt i vattendjurens/människornas situation. Den hjärtlösa hajen framsjungs i närmast hellsingska tongångar.

Denna lekfullhet vilar förstås på allvarlig botten. Profeten Habackuk inleder sin bok med en mycket samtida klagan ”Hur länge, Herre, ska jag ropa/ utan att du lyssnar,/ kalla dig till hjälp mot våldet/ utan att du griper in?/ Varför låter du mig bevittna ondskan?/ Hur kan du åse förtrycket?”

I denna belägenhet tror den lilla eremitkräftan ändå på sin Gud, och hoppas på Nåden. Kanske för att han förundrad sett kärleken? Han vill så gärna vara en av dem man sjunger om i Höga visan. I de mörka vattnen bor Levia­tan, den onda makten, det vet fiskarna. Ändå vill de forma sig till en psalm:

”Vi bär vårt hjärtas lykta genom natten. / Vi är de eviga stjärnornas ögonblicksbloss. / Vi ser dem stråla när vi föds och när vi dör. / De syns för alltid, men ser aldrig oss.” / Vi är den Lovprisades heliga lyktor. / Vi prisar blint och tror på det vi inte ser / Vi blundar och ser intet se. / Vi är seendets osedda intet, som ser.”

Alla är hoppfulla och skräckslagna om vartannat, och har sina förklädnader och strategier, och allt är med Predikarens ord fåfänglighet. Religionen blir tröst, lek och dödligt allvar. Läget är förtvivlat, vi är inte mer än några små kryp simmande i ett stort och farligt hav, och förgäves famlar vi efter mening och sammanhang.

Omslaget av Felix Swahn är kongenialt med sina trassliga och dansande figurer, hopsnärjda in i varandra i en turkosblå havsvärld. Vad kan vi göra annat än att sjunga, som eremitkräftan gör? Simma i världshavet, leka och läsa högt. Och kanske också tro på nåden. Det är befriande, det är lustfyllt, det är lika barnsligt enkelt som barnsligt djupsinnigt, det är poesi.

Eva Ström

Magnus William-Olsson medverkar på Aftonbladets kultursidor, därför har vi bett Eva Ström, författare och kritiker i Sydsvenskan, att recensera boken.