Torsson sätter orden på spel
Göran Sommardal om en poet som avtäcker och uthärdar
Publicerad 2017-12-18
Björner Torsson har tillägnat sin nya bok På spång över det som varit Chuy Mijares, mexikansk lindansare och sedermera tillsammans med konstryttarinnan Baptista Schreiber, svensk cirkusdirektör verksam på 30- och 40-talen.
De passar bägge bra in i raden av livskonstnärer som Torsson valt att låta sig inspirera av genom åren: Lasse Lucidor, mystikern Katarina av Siena, Ture Sventon, dadisten Kurt Schwitters, Søren Kirkegaard, Orhan Pamuk, Herta Müller. I deras sällskap tycks Björner Torssons poesi alltid röra sig i riktning mot försoning. Ändå skyr den inte elden, och ändå är den alltid oförutsägbar.
Torsson diktar genom att förankra, rotfästa, avtäcka och uthärda, snarare än att spränga, förvrida och vedervåga. Han uppsöker språket, designar det inte. Han kan uppväcka den gotländska doften hos ”nättras” = i går natt. Han låter språket utspelas och samtidigt osökt misstro sig självt:
”Där nere syns storkarna näbba sorkarna. Skogsbrynet håller på sig, pratar och tiger. Ordhavet kan aldrig betvingas. Man vadar, simmar i det, förs med, drunknar. All denna ordning. Men utan oordningen fanns ingenting. Tvetydigheten är ordens källa, kroppen i spegeln. Varen varandras båtar.”
Och precis som Jäderlund har sin fråga: ”Varför är vi inte redan i Paradiset?”, så har Torsson sitt: Därför är vi inte i Youkali, ty det är dröm och fantasi – ”Har inte världen ett helvete?”
Ändå finns alltid en Prinzip Hoffnung hos Torsson. Den här gången stavas den specifikt shtetl, den sortens judiska by- eller stadsdelsgemenskaper som fanns generöst utströdda över Ryssland och östra Europa fram till den nazistiska utrotningspolitiken. I ”I MINNET AV SHTEKL” besvärjer Torsson både det som inte längre är och som kunde ha varit. Och som nu: flykt, flyende, skaror. Talush – rotlöshetens rotlöshet.
Ingenting finns längre, allting kunde ha funnits, allting finns. Men människorna och deras gemensamma tillvaro kommer till liv när vi utsäger deras namn, återbesöker deras platser, rör vid minnet av dem. Det är diktens uppgift, dess urgamla. Inte bara ”Abel och David, Daniel. Och Miriam och Lev och Mietek.”
Där finns också poetens döda syster, som återkommer i diktsamlingarna. Eller den sjuårige kamraten som gick igenom isen. Eller den återkommande bovetegröten från Kirkegaards En förförares dagbok. Människans minnen och tecken. På spång över det som varit: ”Det finns / för mycket makt i världen / och mördarna har den / Eller så kunde en annan fortsättning finnas / där vi tar hand om varandra”.