Med absolut inlevelse

Göran Sommardal läser Mara Lees taktiskt desperata hybrid

Göran Sommardal

helskärm

Varje gång jag har läst en bok av Mara Lee, och det har hänt några gånger, har jag ofelbart tänkt tanken: hon har ännu inte skrivit sin bästa bok. Och då har hon ändå skrivit två avgjort intressanta romaner: Ladies och Salome, och två giftiga poesiböcker: Kom och Hennes vård. Och ändå har hon inte skrivit sin bästa bok. Så tänker jag fortfarande efter att ha läst hennes nya bok, Kärleken och hatet, som är en hybrid, en sån som hämtar kraft både från den stekande solen och de inbäddade fossilerna.

Och som vanligt är det som om jag omedelbart vill ta tillbaka de kritiska synpunkter jag först formulerar: Det finns en sorts gestik, kanske ett övervägt manér, som envist döljer hemligheten. Gesten blir till betydelsens skugga, och när den tillåts överskugga betydelsen, hotar den att bli tom.

Resultatet blir att en litterär framställning som ska föreställa så oavvisligt och hårdhänt uppriktig samtidigt framstår som så märkvärdigt garderad. Den klarar inte av att avstå från sina markörer, eller sina genrekonventioner. Texterna förmår inte göra sig av med sina utropade hemmahörigheter. De kanske inte ens vill det.

Fast i nästa ögonblick, tänker jag att jag har fel.

För ändå blir Mara Lees stil aldrig preciös, som en strävan mot det överdrivet konstfärdiga skulle innebära. Men den är inte heller motsatsen till preciös, med en avslöjande dragning åt det föreställt autentiska. I all sin stolta självmedvetenhet förblir den taktiskt desperat.

Två gånger har Mara Lee brutit sig in i genrelitteraturen. Första gången, i sina två diktsamlingar, dyrkade hon upp den ”fulare” delen av erotican, och med sina tre romaner har hon hemsökt chick-lit med den klarsynta inbrottstjuvens allra klaraste blick för genrens outnyttjade möjligheter.

I ”Kärleken och hatet” gör hon det svårare för sig. I första delen, ”Kärleken och hatet/Appendix till en perfekt framtid”, låter hon oss skymta en stamtavla. Homeros, Paulus, Woolf, Duras, Barthes, Norén, så småningom Bataille, och förstås Anne Carson, vars suveräna översättare Mara Lee är.

Mara Lee har minst av allt något naivt förhållande till föreställningskonstens innerliga värde:

”Modern i min bok är inte min mor

Modern i min bok är inte du

Modern i min bok har inget med dig att göra

Modern i min bok är en fantasifigur

Modern i min bok är en produkt av mig”

Men, bristen på naivitet kan inte rädda allt. När Mara Lee ska vara essäistisk-poetiska Carson, som i Kort sagt, eller värre som i Det oförlorades ekonomi, då hotar de där snabba litterära upp- och utkasten att bli för mycket blädderplock. Fattar man inget, så visst, så måste det kunna vara. Värre om man hänger med, men bara med en axelryckning. Och till sist, när det som blir mer utförligt sällan får den tyngd som känns värd den kursivering som det ofta bestås med. Texten blir menande, något som borde vara en dödssynd i Mara Lees preciserade universum.

Inte förrän på första sidan av det ”Interludium på grund av solen”, som placerar sig lägligt mellan ”Kärleken och hatet” och ”Hatet och kärleken”, känner jag riktigt igen det som är Mara Lees kännemärke: hennes förmåga att befinna sig så absolut hos sina gestalter, för att sedan kunna förflytta sig med bibehållen solidaritet ringen runt i ett sällskap, från jag till du, till vi, tillbaka till jag, tillbaka till du. Fortfarande med samma inlevelsepotential och uttryckskraft.

Och sedan finns den uttryckskraften kvar, mer eller mindre, över sidorna. Och det är förstås långt ifrån det enda författaren Mara Lee kan.

Där återfinner vi också hennes Via negativa: ”Rädda oss inte”

Vi tar det en annan gång.

Ännu har hon inte skrivit sin bästa bok.