Mångsidiga grymheter
Uppdaterad 2011-11-25 | Publicerad 2011-11-18
Samlingsvolymen med W G Sebalds (1944–2001) texter är 1 076 sidor tung och liknar mer en möbel än en pocketbok. Den är inte alldeles lätt att hålla i händerna och läsa. De fyra romanerna är tidigare utgivna på svenska (Svindel. Känslor, Utvandrade, Saturnus ringar, Austerlitz). Till dessa har fogats lärodikten Efter naturen och föreläsningen Luftkrig och litteratur. Att läsa texterna i en följd är att utsätta sig för vad som en gång benämndes det sublima, ett slags skräckblandad men oemotståndlig upplevelse, ofta använd om spektakulära naturfenomen.
Sebalds undersökningar liknar också ett slags naturforskning, en form av förödelsens arkeologi, om hur människan skapelser ofta har fått sådana dimensioner att de måste sluta i katastrof. Sebald frilägger skikt efter skikt i sina texter, försiktigt men ihärdigt leder enskildheter till allt större sammanhang. Liksom arkeologen penslar fram sina föremål, så rör sig Sebalds berättare långsamt genom en geografi, närmar sig sitt mål hellre på omvägar än genom att gå raka spåret, som i den mästerliga romanen Austerlitz, där titelpersonens forskningar kring voluminösa byggnadsverk och deras förbindelse med makt leder till hans egen barndom och ursprung under andra världskriget. Judeutrotningen, nazismen och de enskilda offren går inte att särskilja från den ideologi, eller rent av det öde, som ligger i vissa arkitektoniska eller andra organisatoriska ambitioner.
I ”Luftkrig och litteratur”, en föreläsning som uppehåller sig vid den tyska litteraturens tystnad kring vad som egentli
gen hände i landet vid och åren efter krigsslutet, diskuteras temat. Om man lägger ner sådana enorma summor och anlitar så mycket arbetskraft som krävdes för att i England tillverka alla dessa bomber, så måste de fällas någonstans. Ungefär som en del nationalekonomiska teorier vill se lagbundenheter som överskrider den enskilde individens handlingar, riktar Sebald läsarens blick mot andra, obarmhärtiga lagar under vilka människan har att lyda som vore religionens bud ersatta av hennes eget, kollektiva övermod.
Sebalds sakligt framställda fiktioner kretsar kring och närmar sig med ett slags nödvändighet människans grymheter och eländen, den tyska fascismen det nav som aldrig går att undvika. De svartvita, suddiga fotografier som ledsagar texten illustrerar bokstavligen metoden. Fotografierna är ett slags indicier som tillsammans med texten söker övertyga såväl den som skriver, som den som läser. De är också bärare av minnen, individens och kollektivets, utan vilket inga texter, har Sebald en gång yttrat, kan skrivas.
Och sedan dessa långa meningar där man ofta får vänta på predikatet; hur han i varje nogsamt formulerad tanke vill få med sig dess djup, de skikt vilka förutan tanken förblir grund eller ofärdig.
Att boken är tung och otymplig hör alltså till dess ämne. Det är inte meningen att den osynlig ska kunna glida ner i fickan eller smälta in i bokhyllan, som vore den vilken bok som helst.
