Här gäller det att gilla bilar och vara straight
Kristofer Folkhammars dikter återvänder till en hemtrakt bland mexitegelvillor och uppblötta porrtidningar i skogen
Publicerad 2024-05-04
Ordet ”måla” är inte bara ett verb, utan kan också, lär jag mig av Kristofer Folkhammars nya diktsamling, syfta på en utmätt jordlott. Dessutom göms de fyra bokstäverna på rad i ortnamnen ”Blomstermåla” och ”Småland”. Här växte Folkhammar upp. Och när hans dikter nu återvänder till hemtrakten tonar den fram just så: inte som en helhet utan i brottstycken, som skärvor.
”Måla” består av fem sviter, tre längre och två kortare. Det grafiska uttrycket varierar mellan luftigt satta flerradingar och kompakta, centrerade prosadikter. Gradvis urskiljs en tematisk kärna som blir mer konturskarp ju längre texten fortskrider. Det rör sig om en minnesprocess, där diktjaget blickar tillbaka på sin uppväxt bland ”hårt arbetande människor” i en välmående liten bruksort.
Bygden, ej namngiven, är den sortens samhälle där man kör motorcykel och äter arraksbollar, och där en särskilt förmögen granne, Lenas älskare, anlägger ”en av landets första inomhuspooler”. Till övriga inslag hör mexitegelvillor, ”bigott körsång” och uppblötta porrtidningar i skogen. Den pojke som växer upp här bör vara bilintresserad och straight. Inte, som diktjaget, ”en papegoja / som drar till sig våld”.
Två (eller möjligen tre) av sviterna berättas från ett nutidsperspektiv. Den talande lever ett ömsint vuxenliv med pojkvän och barn, men är ”frustrerad över / den bortvändhet som finns i min bakgrund”, och som uppenbarligen grundas i barndomens mobbning. För att lossa knutarna vill han betrakta det förflutna på nytt, ”utan att ljuga”. Kanske, skriver Folkhammar, ”kan jag föreställa mig / gardinerna i caféstil igen / se gliporna / för alla vet ju att sanningen / bara kan nå en / genom sugrörsbreda titthål”.
Vulgärpsykologiska uppväxtskildringar om att ”läka” går det numera tretton på dussinet av. Men ”Måla” är inte en i mängden. Det beror, som alltid, på det man reduktionistiskt uttryckt kan kalla för formen, det precisa språkarbete med vilket Folkhammar företar sin undersökning. Det vill säga: vad man ser genom de sugrörsbreda titthålen.
”Sugrörsbred”, ja. Dikten är påfallande rik på munnar. Dessa spottar, kysser, andas och suger på karameller (och förknippas ju i allmänhet med motståndskraft: man ”biter ihop”, man ”sväljer” en oförrätt …). ”Långt bak / i den store killens / breda hals” sitter dessutom ”en hemlig körtel”. Detta oemotståndligt hiskeliga ord inkarnerar den rödglänsande och lite genanta kroppslighet som genomsyrar bildspråket. I den fjärde sviten, den fantastiska ”Enkel mylla”, blir det tydligt hur även stumma föremål äger en sorts liv, som de ju ofta gör i barnets (och poetens) fantasi: ”Solen följde människorna genom samhället”.
Det erotisk-absurda draget får mig att tänka på poeten och konstnären Leif Holmstrand, som illustrerade Folkhammars senaste diktsamling (”I takt, inatt” från 2020). Både han och Folkhammar utforskar den skam som följer på att man har, eller är, en begärande kropp, och som blir särskilt plågsam då begäret är samkönat. Hur ska man stå ut med ”viljan till djup smak / som alltid har funnits i mig”, när man från barnsben har lärt sig att hata och dölja denna vilja?
Folkhammar erbjuder inga svar. Men över nutidsdikterna ligger ett försoningens ljus. En underbar, underbar dikt från en bilsemester med den valda familjen förtjänar att citeras i sin helhet:
”Jag kör
frustrationen dunstar med duggregnet
jag slutar inte glädjas
åt farten
bilkörningens förhöjda sammansmältning
av gudom och djup plattityd.
Då drömmer jag
om fastlagda samband
att smärtan ska kläs av
som vid kulmen i en deckargåta.
Att existentiella gap
ska gå att knyta till en åtalbar gärningsman.
De har somnat allihop nu
min normala strand.”
Kristofer Folkhammar är medarbetare i Aftonbladet Kultur, därför recenseras boken av Rebecka Kärde, kritiker i Dagens Nyheter