Nere i skiten

Cecilia Djurberg om en påminnelse att alla kan falla

Cecilia Djurberg

helskärm

Att leva handlar mycket om att hålla skiten ifrån sig, den fysiska och den psykiska.

I Sarah Krasnosteins Överlevaren – en sann historia om en osannolik kvinna, handlar ordning och städning inte om nåt himla spark joy-urval à la japanska städgurun Marie Kondo. Ångest handlar inte om att ha några böcker eller sjalar för mycket.

Nej, här sipprar smärtan fram genom olika stadier av mögel och förruttnelse när socialsaneraren Sandra Pankhurst skyfflar drivor av skit, skräp och misär hemma hos personer som av olika anledningar fallit igenom alla skyddsnät.

Boken kategoriseras som facklitteratur och är storyn om Pankhursts osannolika liv. Ett liv som har så många vändningar att det – hur klyschigt det än låter – faktiskt är en sån där när verkligheten slår dikten-historia.

Sandra Pankhurst föddes som pojke och adopterades av ett alkoholiserat par som lät henne bo i ett skjul på bakgården och svälta – såväl fysiskt som känslomässigt. Trots dessa odds växte pojken upp, gifte sig och blev far till två söner. Kom ut som gay och lämnade fru och barn utan något som helst stöd, försörjde sig i perioder som sexarbetare, startade bordell, självmedicinerade friskt med droger, slösade pengar, genomgick könskorrigerande kirurgi och blev, efter några namnbyten, Sandra.

Hon gifte sig så småningom igen med en man – som hon dessutom var ständigt otrogen mot – och provade på livet som lyxhustru innan hon blev uttråkad och startade sin saneringsfirma.

När boken skrivs är Sandra i sextioårsåldern och detta liv hade gott och väl räckt för en bok.

Men samtidigt som Sandra Pankhursts både tragiska och fascinerande levnadshistoria broderas ut med sin inbakade diskussion om transpersoners och sexarbetares förutsättningar i Australien under 70- och 80-talen – med övergrepp, diskriminering och förhållandet till polis och omvärld – följer författaren med denna drivna entreprenör på jobbet.

Där röjer Sandra och hennes anställda upp hos olyckliga människor, patologiska samlare och galna kattanter. Klienterna bemöts och skildras respektfullt som just människor. De är personer med olika bakgrund: låg- och högutbildade, psyksjuka, missbrukare och enstöringar som på något plan förstår att skiten tagit över, men verkligen inte förmår ta sig ur den själva.

Vissa har också gett upp helt när Sandras liksaneringsteam anländer för att skrapa upp spillrorna av deras liv.

Sandra Pankhurst lämnar inget åt slumpen, står det på hennes visitkort. Vilket också gäller henne själv – hon är alltid välmanikyrerad och presentabelt klädd, även i tjänst. Hennes yta hårdpolerad, i dubbel bemärkelse, och originaltiteln The trauma cleaner därmed mer rättvis än den svenska översättningens.

För medan Sandra städar upp efter andras själsliga skeppsbrott sanerar hon också sitt eget förflutna så att författaren får kämpa för att försöka putsa fram sanningen. Vilket man förstår har varit en utmaning, för Sandra Pankhurst är en fantastisk berättare. En citatmaskin som svär, skrävlar, brer på, chockar, nyanserar, resonerar och analyserar som en korsning mellan sjörövare, partyvärdinna och politiker, en bana hon för övrigt också försökt slå sig in på.

Men det Sandra säger går inte alltid riktigt ihop och hon är öppen med att drogerna kan vara en orsak till att minnet ofta sviker. Författaren noterar dock att Sandra även skarvar om basfakta och det blir tydligt att denna fascinerande person arbetat så mycket med sin egen identitet och berättelsen om sig själv att detta blir en intressant historia i sig.

Författardebutanten Krasnostein är fantastisk på att förhålla sig och förvalta Sandras utsagor, samtidigt som hon hanterar stanken, misären och flugorna ute på Sandras arbetsfält. Och hon fångar det hon ser och hör i starka bilder och med en språkligt vindlande detaljrikedom.

Datum och namn har gått förlorade och författaren slänger bort utkast efter utkast till tidslinje men gör vad hon kan för att verifiera fakta och söka upp svårfångade källor, som Sandras exfru och barn. Kommenterar själv berättelsen som ”ett hoptrasslat halsband”.

Så välskriven är denna biografi att jag lägger mig platt inför att försöka komma på en bättre beskrivning själv.

När jag sträckläser boken ligger jag febersjuk i ett par dar. Jag orkar knappt gå upp ur sängen och ber barnen ta ut soppåsen där en hög räkskal börjar ge sig till känna. Tanken slår mig att om jag inte haft någon närstående nu, hur lång tid hade det tagit för skiten och stanken att sätta klorna i mitt hem? Tänk om mitt tillfälliga tillstånd av hjälplöshet inte varit tillfälligt, eller om mörkret en dag tar över mitt liv?

Sandra Pankhursts ord ”Allt sker av en anledning, men det kan verkligen vara svårt att veta varför just när det sker” dröjer sig kvar. Kan jag lita på att jag själv håller näsan över skitvattenytan? Var och när passeras gränsen där man ger upp?

Sandras identitet som ”överlevare” speglar hur hon själv måste ha hållit stenkoll på denna gräns. Hon har arbetat upp ett hårt skal mot verkligheten och i sina relationer till andra. Hon är intensivt företagsam men bär sin historia ensam, vilket haft sitt pris, och genom den förstår författaren och läsaren hur smärtan kan vara ett heligt pussel.

Men Överlevaren är lika mycket en historia om dem som behöver andra människors hjälp för att överleva. Om vikten av medmänsklighet; att se och finnas för varandra snarare än att döma dem som misslyckas. Och om vikten av starka sociala skyddsnät och ett samhälle som ser människor som människor, i stället för kunder som kan köpa sig lyckliga och hålla skiten stången om de bara anstränger sig tillräckligt. Boken är en påminnelse om att alla kan falla.