Fusket i hemtjänsten är otäckt systematiskt
I ”Hemtjänstmaffian” sammanfattas ett hästjobb
Publicerad 2021-11-02
Kommer ni ihåg våren 2020 när pandemin kom? När vi skulle skydda särskilt de gamla och sköra? Klart ni gör, och ni kommer också ihåg hur illa det gick.
När viruset slog till blev många brister i äldreomsorgen uppenbara. Ta till exempel mängden tillfälliga anställningar, timanställda, som gjorde det hart när omöjligt att begränsa antalet personer som gamla med hemtjänst måste släppa in i sina hem. Det är fortfarande ett problem, det finns gamla som helt begripligt inte vill att ovaccinerad personal kommer hem till dem.
Man kan tycka att kommunerna borde göra något åt detta – men i många av dem har det blivit svårt. I de drygt 150 kommuner som i dag har infört LOV, lagen om valfrihetssystem, ligger ansvaret i stället hos de hemtjänstföretag kommunen har avtal med. Eller som ett moderat kommunalråd uttrycker det i boken Hemtjänstmaffian: ”Vad arbetsgivaren har för avtal med arbetstagaren lägger inte vi oss i. Är man missnöjd får man väl gå med i facket.”
Att det finns kommuner som i princip har dumpat villkoren för hemtjänstpersonal – så till den grad att kommunen själv med gällande kollektivavtal inte har råd att bedriva egen, kommunal hemtjänst – är bara ett av många skäl till att blodtrycket stiger när man läser Hemtjänstmaffian av Mira Klingberg Hjort och Karl Martinsson.
När det gäller själva fusket har de gjort ett hästjobb med att kartlägga de företag som på grund av medvetet fusk förlorat avtal med kommuner sedan 2013
De har som journalister länge granskat fusket inom hemtjänsten och nu har de samlat ihop sina lärdomar och slutsatser. Hemtjänstmaffian är lättläst, pedagogisk, intellektuellt hederlig och väcker frågor om hur välfärden styrs i dag.
Författarna beskriver dels hur den privata delen av hemtjänsten vuxit fram och fungerar och dels hur fusket går till. För den nytillkomna görs en bra rekapitulering av hela vinster i välfärden-debatten, där konstruktörerna av dagens system – politiker och tjänstemän – får förklara hur de tänkte.
När det gäller själva fusket har de gjort ett hästjobb med att kartlägga de företag som på grund av medvetet fusk förlorat avtal med kommuner sedan 2013. Det är en översikt som inte funnits utan Klingberg Hjort och Martinsson, vilket understryker vikten av deras arbete. De beskriver också de många metoder blufföretagen använder för att blåsa kommunerna, och ibland sina anställda, på pengar.
Det handlar ofta om organiserad brottslighet. Metoderna är förslagna, systematiska och om man inte aktivt letar svåra att upptäcka.
Och nej, kommunerna tycks sällan leta särskilt aktivt. Ett av skälen är bristen på resurser. Till skillnad från statliga myndigheter som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har de inga utredningsavdelningar.
Så vad gör de när de får tips om fusk? Det varierar. I Sundbyberg satt två handläggare i en buske och bevakade en port för att se om ett avtalat hemtjänstbesök genomfördes (det gjorde det inte). I Lidingö skickade kommunen ett mejl till det utpekade företaget, frågade om riktlinjerna följdes, fick svaret att ’javisst, de följs’ och därmed var saken ur världen.
Kommunerna hänvisar ofta till de undersökningar om kundnöjdhet som görs – så länge de gamla är nöjda är också kommunen det. Klingberg Hjort och Martinsson beskriver dock hur svajiga dessa undersökningar är – ibland hjälper hemtjänstpersonal till att fylla i dem – och kan dessutom visa att kundnöjdheten låg lite över genomsnittet hos de företag de hittat som åkt dit för fusk. Kunden kan ju vara nöjd även om företaget förfalskar tidsrapporter och utnyttjar arbetskraftsinvandrare som inte känner till sina rättigheter.
En sak kommunerna inte gör är att utbyta information med varandra om fuskande företag, möjligen för att sekretessregler förhindrar detta. De är också obenägna att polisanmäla blufföretagen. Det gör att risken att fuska är låg – det värsta som kan hända är att avtalet hävs – och att möjligheten att fortsätta fusket i ett nytt företag är stor.
Det enda proaktiva en kommun kan göra är att använda de kontrollverktyg som finns, till exempel så kallade blippetiketter som ska motverka tidsfusk (men som går att runda), och att upprätta riktlinjer. Det handlar om att i avtal spalta upp precis vad som ingår i uppdraget. Men då är det viktigt att komma ihåg hur det här påverkar hemtjänsten i stort, den majoritet av utförare som inte fuskar. Personalen talar i dag om minutstyrning, känner sig kontrollerad och övervakad, och för kunden krymper utrymmet för individuell anpassning – tvärtemot ursprungsidén om en hemtjänst med mer makt åt kunden.
Först 2019 kom en lag som säger att den som bedriver hemtjänst måste vara godkänd av IVO – fram till dess var det i princip fritt blås att starta företag i kommuner med LOV. Kanske kan den ha en hämmande effekt på fusket. Men den kommer inte åt den tendens Mira Klingberg Hjort och Karl Martinsson tycker sig ha märkt under sitt arbete: att tona ner problemet med hemtjänstfusket, en märklig ovilja att göra sig av företag de vet har fuskat i andra kommuner. Författarna frågar sig varför och det gör man också som läsare.
Det är svårt att skaka av sig känslan att det finns de som tycker att en privatiserad välfärd kan vara värd lite svinn.