Nina Björks nya bok ger magsmärtor

Tillväxtsamhällets baksidor ger magont

helskärm

Det är som att alla omkring mig bara ser mer och mer jagade ut. Jag ser samma uppsyn i spegeln och det hugger till av skräck när jag en dag ser att parkettgolvet i bostadsrätten fått en fuktskada borta vid balkongdörren.

Jag får inte mindre ont i magen av Nina Björks debattbok Lyckliga i alla sina dagar, en sorts utvidgning och fördjupning av de debatter om ”skitdrömmar” och om barn och dagis som hon tidigare fört i Dagens Nyheter.

Konsekvent kartlägger hon exakt hur mycket vi förslavats av de drömmar som gynnar ett tillväxtsamhälle med elefantiasis. Hela vägen från banken till inredningsbutiken rör vi oss som lydiga små soldater i tillväxtens tjänst, jagade framåt av känslan av att inte vara tillräckliga i oss själva. Det är djupt deprimerande.

Nina Björk tar en rad samtida fenomen och skärskådar dem lite närmare, sätter in dem i det sammanhang hon ser, och ett tydligt mönster framstår. Som hur en arbetsmarknad där inte bara muskelkraft och hjärnkapacitet värderas, där ”mjuka” värden fått en viktig roll, lett till att själva känslorna blir varor på en marknad.

Detta att ett flygbolag marknadsför sig med att deras personal ler ”äkta leenden”. Mot betalning. Hur går det till? Att arbetslöshetsindustrin uppmanar de arbetssökande att spegla och härma sin potentiella arbetsgivare och samtidigt vara alldeles äkta. Annars märks det. Annars kan du inte sälja din arbetskraft och alltså inte överleva.

Vad gör det med oss?

Vi avhumaniseras och blir, paradoxalt nog i denna tid som påstås vara individens, anonyma kuggar i ett maskineri – kuggar som går att reparera med snabba terapier, värdera utifrån färdiga formulär och förkasta när de är trasiga.

Men vem vill det här? Vem håller i trådarna?

Det är just det. Här är en konspiration utan avsändare, så inkorporerad i nutidsmänniskan att hon utför dess påbud utan att ens märka det. Och här har Nina Björk en viktig poäng i att det är först när man ifrågasätter det rådande systemet som man uppfattas som ideologisk, eller moralistisk.

Till och med politikerna skäms över sina tidigare, obekvämt ideologiska ställningstaganden. Nina Björk citerar Mona Sahlins avskedstal där hon beklagar att partiet inte fört den politik som väljarna efterfrågar. Väljare som kunder som måste tillfredsställas med rätt produkt. Politikens död.

Så långt är det lätt att känna igen Nina Björks beskrivning av det rådande läget. Men det är något med hennes dekonstruktion av våra skitdrömmar som skaver och det är avsaknaden av ett klassperspektiv. Ett nytt golv är inte en möjlig (skit)dröm för alla. Inte bara hungern efter mer utan också skräcken för att inte klara sig alls är en stark kraft som verkar för ett avpolitiserande av det offentliga samtalet.

Och när Nina Björk börjar argumentera för att det främsta alternativet till skitdrömmarna är moderskapet blir jag också fundersam. Att andra mänskliga känslor än tävlingsinstinkt och girighet behöver uppvärderas – solidaritet, medmänsklighet och osjälvisk kärlek – det håller jag med om. Också att föräldraskap i dag oftare beskrivs som en belastning än som en gåva, en black om foten i karriären snarare än just chansen att i en liten bit av sitt vara slippa prestera, bevisa, producera och manifestera.

Men när Nina Björk läser kärnfamiljskritiska feminister (till exempel de i skilsmässoantologin Happy Happy) som medlöpare i varufierandet av människan och ser skilsmässor som egoprojekt bortser hon från att en skilsmässa också kan handla om ett livsnödvändigt uppbrott ur en förtryckande relation. Hon ser kampen för heltidsarbete för kvinnor som en karriärhunger när det för många handlar om rätten till ett arbete som går att försörja sig på. Och missar att detta att som mamma ta ett kliv tillbaka också kan vara ett sätt att ge en pappa utrymme att bli en fullvärdig förälder.

Då blir det fall ner i moderskapets lycka som hon beskriver mer av en privat, avundsvärd, upplevelse, svår att dra några strukturella eller politiska slutsatser av.

Då kan jag sakna det glasklara uppbenandet av biologi, struktur och människa som hon med Under det rosa täcket från 1996 välsignade den svenska feministiska debatten med.