Gränslös historielektion av Erik de la Reguera

Malin Krutmeijer

Visar att människor migrerar oavsett gränser, lagar eller våld

Norma, Abou och Jamal är tre av många tusentals människor som är beredda att riskera livet för att ta sig till ett annat land än det de fötts i. De går flera mil till fots över snötäckta berg, de färdas på tågtak i stekande hetta, de riskerar kidnappning, misshandel, svält och, förstås, omedelbar deportation - allt för hoppet om en bättre tillvaro.

Journalisten Erik de la Reguera följer dem en bit på vägen och berättar deras historier om fattigdom och politiskt förtryck. Det är stark reportagejournalistik som gott kunde ha fått ta ännu mer utrymme i hans bok Gränsbrytarna. I stället tar de la Reguera ett brett grepp om migrationens historia.

Projektet är enormt ambitiöst. Startskottet går för 60 000 år sedan när de första jägarna/ samlarna lämnade Afrika.

Sedan blir det en lång historielektion: det är antikens Grekland, Persien, Djingis Khan, de islamiska kalifaten, ottomanska riket, kolonisationen av Afrika och Sydamerika, imperialismen med mera.

Mellan varven strösslar han in de samtida migranternas berättelser i brottstycken. Det säger sig självt att det inte går att associera dem på ett glasklart sätt till exempelvis franska revolutionens ideal, eller var vi nu råkar befinna oss i historieskrivningen.

Lite rörighet kan man stå ut med. Värre är känslan av redovisningsplikt. Parenteser som ”mer om detta i nästa kapitel” eller ”se kapitel 5” vittnar om dispositionsproblem och svårigheter att begränsa sig.

Författaren lyckas inte ta riktning genom den imponerande mängden historik och referenser. Den här sortens text kräver något slags idédriv, men mullret av ilska och missnöje mellan raderna speglas inte riktigt i de politiska och filosofiska resonemangen.

Ibland låter de la Reguera som en Johan Norberg, som vill öppna gränserna för att stimulera innovation och ekonomisk tillväxt. Ibland talar han som ur globaliseringsrörelsen eller Amnesty. Han åberopar många teoretiker från olika tider, av vilka den viktigaste är Hannah Arendt. Andra representeras bara av citat, och ofta sätts de olika rösterna inte i samband eller konflikt med varandra.

Det leder till oklarheter, som när han först anser att människor bör få följa kapitalets strömningar, bara för att senare konstatera att kapitalet i dag rör sig snabbt och obehindrat över gränser i jakten på så billig arbetskraft som möjligt. Är idealet att fattiga från Guatemala ska jobba i Kinas sweatshops?

Trots de här bristerna är stora delar av boken ändå intressant och välskriven. Bäst är samtidshistoriken från Elfenbenskusten, Afghanistan och Guatemala, för den får fäste i Abous, Jamals och Normas livsöden. Riktigt lysande är de la Reguera när han griper sig an den latinamerikanska samtiden - föga förvånande eftersom han bott i Buenos Aires och Mexiko city och varit Dagens Nyheters korrespondent.

Det största hindret han pekar ut för migrationen är nationen som idé och praktik, men jag blir inte klar över vilka slutsatser vi borde dra av detta. Vad de la Reguera däremot visar är att människor alltid har rört på sig oavsett om regelverk och våld har försökt hindra dem.

Och det står alldeles klart att han anser att vi inte bara måste acceptera detta faktum, utan välkomna det.