Kris och avslut helt perfekt för en novell

Saknad en märkbar känsla i Katarina Mazettis antologi om skilsmässor

helskärm

I noveller beter sig människor ofta underligt. Kortformen kräver raska steg mot slutknorren och det är inte alla författare som, likt Alice Munro, kan gestalta en människas hela inre liv på tre rader. En novellfigur äter fil och flingor till frukost, går till jobbet, rövar bort ett barn på vägen. Slut.

Katarina Mazettis nya novellsamling Berättelser för till- och frånskilda har en tydlig vinkel. Mer än hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa, informerar baksidestexten. Det handlar om separationer.

Och inget tema kan väl passa bättre för just noveller, eftersom skilsmässan är den tid i livet då människor blir från sina sinnen. Så novellernas huvudpersoner förföljer varandra, flyr in i fantasivärldar, gör inbrott, slår sönder, klottrar och har ihjäl djur. Alltsammans är ytterst trovärdigt och fritt från undertext.

Katarina Mazetti har berättelsernas svennepar fast kopplade till livslögndetektorn.

I de 29 korta historierna hinner de dock inte bli mycket mer än typer. Männen tiger och snickrar sammanbitet. Kvinnorna försakar sina intressen och längtar till Mallorca. Sedan lämnar de. Det är som det brukar.

Mazetti har en kåserande stil och skarp blick för vardagens absurditeter. Hon skriver kul om bonusfamiljens fåfänga försök att schemalägga sitt inferno och fint om separationens förluster bortom de mest uppenbara, som tomheten efter vänner som försvinner. De bästa novellerna är de som inte jäktar sig andfådda på vägen mot knorren utan stannar i en känsla - saknaden, handlingsförlamningen, insikten om att det inte finns någon återvändo.

Men i alla dessa scener ur havererade äktenskap är en känsla märkbart frånvarande. Saknaden efter barnen. De som utgör det enda kvarvarande kittet i moderna relationer mellan jämlika individer, och som den frånskilda träffar bara varannan vecka. Novellernas få barn är antingen vuxna, andras, och som sådana störande, eller bubbligt lyckliga över att få dubbla påskägg.

Och just denna avsaknad av saknad blir hos Katarina Mazettis novellfigurer det underligaste beteendet.