Jag jublar när jag ser ett stavfel på sidan 283
Aris Fioretos Nabokov-studie är pedantisk – men stor essäkonst
Publicerad 2024-01-30
Som författare var Vladimir Nabokov (1899–1977) lika stilsäker som sansad, mån om varje ord, varje nyans, varje assonans. Att träda in i hans böcker är att kastas in i en labyrint som man inte tar sig oskadd ur. Få kan som han erbjuda en så direkt läsupplevelse samtidigt som man vrider och vänder på boken som en komplicerad tredimensionell ritning. Man lockas till att utforska minsta lilla hörn som om varje detalj bar på en vacker hemlighet.
I den första svenska helhetliga Nabokov-studien stångas Aris Fioretos med dessa till synes oförenliga sidor i författarskapet. Själv menade den ryske emigrantförfattaren att en bra skribent definieras av tre roller: berättaren, läraren och förtrollaren. Att, som Fioretos noterar, det just är den andra rollen som dagens läsare har svårast för, i synnerhet när läraren förvandlas till profet eller propagandist, förminskar inte slagkraften hos Nabokov.
I stället tar man till sig Nabokov eller kanske snarare berättarna i hans romaner, visar Fioretos, trots att de kännetecknas av en så olympisk formuleringskonst.
”Nabokovs ryggrad” är uppdelad i 33 kapitel, eller 33 ”företeelser” i författarskapet, samlade under nästan lika många år. Fioretos skriver om detaljernas betydelse för Nabokov, om kärleken till blyertspennan, om hur rysningen längs ryggraden är ett bevis för stor litteratur. Han går igenom de viktigaste verken, visar fram det ena obskyra fyndet efter det andra i mindre verk och behärskar den svåra konsten att läsa med skeptikerns omsorg.
Tidigt förklarar Fioretos att han är intresserad av den kontroll Nabokov utövar i skrivandet. Att Nabokov hade så välgarderade åsikter om litteratur eller psykoanalys, ville se och svara på frågorna innan varje intervju och aldrig tvivlade på sin egen storhet, betyder inte att han var fri från affektiva utgjutelser, spekulativa drömteorier eller oblyg nostalgi.
”Lita på en mördare när det gäller prunkande stil”, säger berättaren i ”Lolita”, den så förtrollande och opålitlige Humbert Humbert. Enligt Fioretos blir frågan om form därför en moralisk fråga. Humbert färglägger alla sina hemskheter i en överdådig prosa när han försöker ha kontroll över föremålet för sitt begär. Nabokov visar genom att dölja.
Avsnitten om ”Lolita” är de mest givande i ”Nabokovs ryggrad”, kanske för att romanens status tillåter Fioretos att gå på djupet med någonting så till synes perifert som dess apmetaforik. I vissa sektioner förlitar sig Fioretos däremot för mycket på långa referat.
Förståeligt är att Fioretos velat hålla sig till det litterära framför det biografiska, även om Nabokovs liv var så mångfacetterat. Ändå börjar jag längta efter delarna då författarens liv framträder i relief. Nästan 500 sidor om stil och struktur är, om än drabbande, en aning monotont i längden. Detsamma gäller Fioretos språkföring. Precis som undersökningsobjektet är Fioretos pedantiskt lagd, det är en välklingande, kontrollerad och ibland även ordrik prosa. Jag jublar när jag får syn på ett stavfel på sida 283.
”Nabokovs ryggrad” är en typ av bok, detaljerad och djuplodande, som skulle må bra av att öppnas upp på det sätt som inledningen gör då vi får ta del av Fioretos första ögonöppnande möte med författarskapet. Där händer någonting. Vi får inte bara ta del av tankarna – mönstret, skulle Nabokov säga – utan också hur essäisten byggt upp tankarna.
Ändå är detta en stor essäkonst som borde vara en hörnsten bland alla förlag med självrespekt.