När ”i morgon” inte längre betyder något
Man tror att ”Om uträkning av omfång 2” är en klimatallegori – men så händer något
Publicerad 2023-11-18
Att inte fullständigt ta in hur vi i dag lever mitt i en pågående katastrof kan kallas förnekelse eller självbevarelsedrift beroende på hur man ser det. Adverbet ”i morgon” är ett psykologiskt beredskapsverktyg. Det kan leda oss till prepping – till vad som kommer att vara bra att ha när katastrofen kommer. Eller så syftar det till ett uppskjutande – att vi, hur vettskrämda vi än är, tar skydd bakom att det är ju sedan. Väldigt snart förvisso, väckarklockorna står på fem i tolv, men det är ändå sedan som klimathotet kommer att kasta ner oss i kollaps.
Nu kommer på svenska andra delen i danska Solvej Balles romansvit om Tara Selter som fastnat i tiden, och genomlever samma 18 november om och om igen. När hon skriver: ”Det är ingen katastrof. Det är inte ingenting, men det är inte heller särskilt mycket” är hon inne och rumsterar i samtidens tidsuppfattning. Åtminstone bland oss som lever i ännu inte ödelagda klimatzoner.
För när Tara via resor börjar jaga efter traditionen att fira jul, och sedan efter årstidsväxlingarna på olika håll i Europa, då ju tiden inte längre tillgodoser variationerna, laddas bokens klimatförändringar så pass att jag måste tolka dem som en kommentar. Är det i själva verket vi andra som sitter fast i tiden? Som lever i den falska, tvångsmässigt upprepande övertygelsen om att det ska komma nya dagar och nya lass med resurser?
Hur som helst så sliter sig Balle successivt loss från mitt försök att fatta hennes bok som en eko-inlaga
Tara ser sig själv som ett förtärande monster, då hon äter sig igenom matbutikerna – det hon stoppar i sig förnyas inte till nästa dag. Och kanske är det ett slumpmässigt sammanträffande, eftersom Solvej Balle är en författare som gillar att skapa existentiell vibration genom att beskriva ljud, men åtminstone jag associerar till Rachel Carsons eko-klassiker ”Tyst vår” när Tara, under en resa till England försöker förnimma det hon känner igen som årstiden vår. Strålkastare på Ninni Holmqvist som överfört detta till så ljuvligt mjuk svenska: ”I min bok skriver jag inte att luften är tömd på vår och att det saknas ljud från himlen. Det är inget som syns men jag känner lukten av tomheten. Jag hör den. Det finns ingen som sjunger.”
En civilisationskritisk klimatallegori? Inte helt eller bara. Jag tolkar och tyder när jag fortsätter läsa den prisade och haussade ”Om uträkning av omfång”. Och det är ett spretigt, ibland misstänksamt, tydningsarbete det starka och oförklarade konceptet med tidsloopen bjuder in till. Jag blir på min vakt på ett sätt som jag sällan behöver vara i möte med samtida romaner. Jag håller koll på om bygget håller tätt och är konsekvent genomfört – jovars – eller om det finns logiska luckor – borde inte Tara bli mer upptagen av hygien av att sova i ullklänning? Att hålla på och bevakningstolka sådär är växelvis uppiggande och störigt.
Hur som helst så sliter sig Balle successivt loss från mitt försök att fatta hennes bok som en eko-inlaga. Greppet med dagen som upprepar sig framstår under den korta romanens gång alltmer som en effektiv form att fundera över ditt och datt genom. När Tara börjar tänka på dagarna som ”behållare” blir jag varse hur mycket romanen rymmer. Utöver nämnda mänskliga relation till väder och klimat berörs teman som barndom, skolning, tingens förhållande till språk, avlyssning av främlingar på tåg, materialitet i förhållande till historia, kärlek, sexualitet. På ett tiotal olika geografiska platser dessutom.
Och precis när jag börjar undra om inte Tara Selters exkursioner är på väg att slå över från infallsrika till smått godtyckliga – mina aningar startar när hon plötsligt börjar obsessa över romarrikets historia – då skjuter Balle in en lika enkel som häpnadsväckande cliffhanger inför kommande del i sviten. Den för mig omedelbart tillbaka till det här märkliga universumets auktoritet. Jag ska inte spoila. Men det infinner sig en väldig lättnad när spänningsmomentet anas. Här finns en intrig. Jag är inte helt fri i mitt spekulerande. Och tankarna på vad saker betyder får för en stund stå tillbaka för undran över hur det ska gå. Det är, i den här boken, väldigt skönt.