Prylar som provocerar
Johanna Frändén blir lite illamående av von Zweigbergks undersökning av sakernas tillstånd
Publicerad 2019-04-19
Konsumtionskritiken håller på att få ny skjuts i klimatkrisens tidevarv, och det är förstås ett gyllene läge att därför diskutera prylars värde just nu. Trots det har hållbarhetsaspekten en förvånansvärt undanskymd plats i Helena von Zweigbergks nya bok, ”Grejen med saker”, som hon gjort tillsammans med konstnären Cilla Ramnek och fotografen Pia Ulin.
Det von Zweigbergk intresserar sig för är den individuella anknytningen – jag vill kalla det besattheten – vid saker, den konstanta jakten på det perfekt inredda hemmet. Hon skriver själv att hon knappt kan besöka en svensk mindre ort utan att göra ett besök på Åhléns och köpa med sig något, att hon oroar sig för att bekantskapskretsen inte ska förstå att ljusstaken med undulater i själva verket är både dyr och smakfull.
Det är väl modigt, någonstans, att våga blotta så mycket av sin materiella ångest och erkänna en del av sitt värde i speglingen hos andra. Helena von Zweigbergk tvekar inte att bli både personlig och sårbar – en bakomliggande anledning till prylutrensningen är hennes skilsmässa och flytt – när hon beskriver sitt ambivalenta förhållande till sina saker.
Något förutbestämt ärende tycks von Zweigbergk, som annars är en utmärkt och lyhörd romanförfattare, inte ha med sin bok. Hon ställer öppna frågor kring vårt förhållningssätt till saker och famlar efter snabba svar med hjälp av samtida filosofer, utan att någon gång riktigt gå på djupet. Det pratas skam, tröst och tomhet, men praktiskt nog är begreppet ”ekonomi” i princip helt frånvarande på sidorna.
Det är väl det som gör det ”vi”, som är bokens tysta överenskommelse med läsaren, något besvärande. Jag förstår att det är tänkt att vi ska identifiera oss i historier om impulsinköpta dyra handdukar som man aldrig använt och skrocka igenkännande åt en garderob som dignar över av paltor som var fel redan när kassörskan på NK omsorgsfullt la ner dem i påsen. Och den minst originella kritik man kan rikta mot den här typen av publikationer är förstås slitna signalord som övre medelklass och den goda smakens tyranni, men till slut är det det enda den tigger om.
I bokens andra del, en fotofrossa i Helena von Zweigbergks egen prylpark, har konstnären och hemmafixaren Cilla Ramnek ordet, när hon går på upptäcktsfärd i von Zweigbergks kök: ”Olika nyanser av vitt på kyl, luckor och bordsyta. Skulle kunna tyckas charmlöst kanske, men i mina överstimulerade ögon så är det omvänt rena njutningen. Ofixade miljöer utan uttalad attityd är väl närmast en raritet i Stockholms innerstad och en lisa för den bortskämda”.
Var inte hemma så jävla mycket, vill jag ropa, hemmet är den plats där kvinnan alltid dragit den största nitlotten.
Mitt i den sinnliga rundvandringen i hennes lägenhet, proppfull med genomtänkta inredningsdetaljer och ”besjälade” släktföremål, börjar jag må vagt illa. Jag vill välta ut en vas, skrika könsord, göra någon sorts motståndshandling mot denna samtidens perverterade jakt på ett hem med personlig touch och nyproducerat möter loppis.
Var inte hemma så jävla mycket, vill jag ropa, hemmet är den plats där kvinnan alltid dragit den största nitlotten. Gå ut på lokal i stället, bli fulla, bli höga, bli vad som helst utom den här deprimerande konsumtionsvarianten av 1950-talets hemmafru.
Sedan lugnar jag mig något och tänker att den här boken kanske behövs ändå. För dem som färgsätter vardagens repetitiva ritualer med dyra impulsköp. För dem som längtar tillbaka till en tid full av ofixade miljöer utan uttalad attityd. Gudarna ska veta att jag gör det när jag läser den.
Helena von Zweigbergk undersöker sakernas tillstånd, hon kritiserar dem inte, och så får det självklart vara. Men bokens andra ben, det bildmässiga hemmahos-kollaget, gör hela projektet problematiskt. ”Grejen med saker” blir i sig själv en sorts coffee table-bok, en tingest att lägga fram lite diskret så där inför bjudningar. Se här, jag har ett vackert inrett hem, men jag har också lite distans till det hela.