Blodigt - och gymnasialt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-02
När påhittiga förlaget Alastor press ger ut tyske Georg Heym (för första gången på svenska, i översättning av Arthur Isfelt) väljer man sju noveller, samlade under titeln Tjuven. Huvudpersonerna hos Heym är ibland skäggiga galningar som drar omkring i ett baudelairskt Paris och hör röster som talar om vilddjur och apokalyps à la den bildade seriemördarens favoritförfattare William Blake. Ibland är de bara missanpassade och ensamma i största allmänhet. Oftast dör de, blodigt och detaljerat. Heym skrev sina noveller runt 1910 och hade sina förebilder i ett artonhundratal som just upptäckt och börjat intressera sig för ”det omedvetna” och själens skuggsidor, och det märks att Heym var ung (runt 20) och ivrig att likna sina idoler.
En enda diktsamling hann Heym få utgiven under sitt korta liv. Några år senare gick han genom isen och drunknade under en skridskofärd och blev aldrig den store expressionistiske poet han enligt litteraturhistorien hade potential att bli – en roll som nog hade klätt honom bättre än författare av gymnasiala äckelnoveller.
Noveller
Therese Bohman (kultur@aftonbladet.se)
