Ett brokigt liv i konstens tjänst

Anneli Jordahl läser en samling texter av Patti Smith

Anneli Jordahl

helskärm

Med Just Kids inledde Patti Smith ett lyckligt spår i sitt ­skapande: den svärmiskt bitterljuva konstnärsmemoaren. Åter­igen skildrar hon hur det är att fullt ut leva i konstens tjänst.

Det går inte att upprepa den ungdomliga lystern från New Yorkskildringen Just Kids. När ­M Train kom var det en medel­ålders Patti Smith som reste i tid och rum, mindes de döda och samlade fetischer från dyrkade konstnärer. Något skorrade när Smith med sin polaroidkamera från 60-talet fotade Frida Kahlos kryckor och Virginia Woolfs ­promenadkäpp. Inte anstod det henne att framställa sig som ­devot.

Så denna provocerande ­asketism: En kopp kaffe, en bit rågbröd doppad i olivolja som livrätt. Ett punkvrål saknades bland all demonstrativ anspråkslöshet.

Varför måste man skriva? Frågan ljuder genom nya boken med den symptomatiska titeln Hängiven. När författaren nämner sitt begär efter Voltaires mössa, som hon sett på något museum, växer ­farhågorna. Ännu mer växer det när hon sitter på förlaget Gallimard och faller i lyckogråt över att Camus suttit i samma rum.

Men hon överraskar. Insprängd i det autofiktiva finns en novell
– som påminner om H.C. Andersen – om en ­tonårsflicka besatt av att åka skridskor. När en äldre konsthandlare får syn på henne blir hon till i hans förhäxade blick ­och presterar över sin förmåga.

Berättelsen om nödvändigheten av ett fadermord och att göra sig
fri från patriarkatets bekräftelser kan säkert uppfattas som en lättköpt allegori om vikten av att lyssna till sin egen röst. Men jag tycker att Patti Smith planterar så snyggt hur vardagsdetaljer kan hamna
i fiktionen. Minnet av pappan som såg på konståkning på tv samtidigt som han kammade dotterns hår är en stark bild.

Patti Smiths självklara konstnärsidentitet är fascinerande. Frånvaron av klassresesvindel och ält om kvinnans under­ordning i konstbranschen är befri­ande. Om Piss Factory har hon förvisso skrivit och sjungit – där ville hon inte fastna – men hon uttrycker inga som helst mindervärdeskomplex som fabriks­arbetarens dotter. Attityden: I do my thing och passar det inte dig är det inte mitt problem.

Nästan oartigt lämnar hon sitt violte ­hemma hos Camus dotter där hon håller i originalmanuset till Den sista människan. Snabbt vill hon fatta egen penna. ”Det är den avgörande kraften i ett verk: att den kallar oss till handling. Och gång på gång överväldigas jag av den över­modiga tron att jag kan svara på denna kallelse.” Nå varför skriver hon då? Med sin distinkta och ”oduktiga” stil.

”För att vi inte bara kan leva.”