Bo Grandien i döda vänners sällskap
Per Wästberg skriver mästerligt om den egensinnige stjärnan
Publicerad 2019-02-09
Svenska Akademien ska vårda vårt språk och minnas våra författare. Så har det varit från dess början. Den som mitt i stormen fullföljer detta uppdrag är Per Wästberg. Han har sedan länge varit eftersökt som festtalare vid prisutdelningar, och av dessa eleganta hyllningar har det blivit ett par böcker. Han har ibland gått upp i format som i den makalösa minnesteckningen över Gustaf Adolf Lysholm från 2013. Nu tar han sig an sin ungdomsvän Bo Grandien i en tjock bok som på ett märkvärdigt sätt förenar utförlighet och pregnans, närgångenhet och respekt.
En minnesteckning är inte detsamma som en biografi. Den försöker inte vara heltäckande. Den tar gärna fasta på personliga minnen och väjer inte för roliga anekdoter. Den värderar och beskriver ”personligheter” mera än vad en biografi tillåter sig nu för tiden. Den kan lämna delar av sitt föremål i skugga utan att bli anklagad för subjektivitet.
Bo Grandien (1932–2014) var en litterär stjärna nästan lika ljusstark som Tomas Tranströmer. Han debuterade som 19-åring med Dikter fram och tillbaka, en samling prosadikter. Redan här etablerade han sig som en förundrad och glädjerik absurdist. Novellsamlingen Japanen som försvann från 1953 är en minor classic om människor som väljer att försvinna ur den synliga världen. Därtill finns ett par romaner och lite annat innan det skönlitterära författarskapet i stort sett var avslutat när han fyllt 30.
Han arbetade som egensinnig och stilsäker journalist i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, men han gled över i vetenskapen och blev professor i konsthistoria i Stockholm och ständig sekreterare i Konstakademien mot slutet av 90-talet. Han skrev väldiga och kärleksfulla verk om 1800-talets svenska arkitektur. Ett matigt urval av hans produktion kom i en klassikerutgåva i höstas, ett slags förrätt till Wästbergs minnesteckning.
På sätt och vis är Per Wästbergs bok ett porträtt av ett kompisgäng från tidigt 50-tal. Han, Grandien och Tomas Tranströmer blev vänner redan som tonåringar och befann sig mitt i ett sjudande litterärt liv på väg bort från det pressande 40-talet. Alla tre hade fäder som var journalister, och Wästberg ger en antydan till en tidningarnas etnologi som borde tas med i räkningen när man numera skäller ut äldre tiders murvlar för deras supande och tafsande. Klara var ingen lätt miljö att leva i, inte heller de landsortstidningar som Bo Grandien fick beta av som volontär.
”Bo förklädde sin oro i en omsorgsfull frasering” säger Wästberg. Och, kan man tillägga, i ett passionerat intresse för detaljer. Därav hans välgrundade rykte som sorgsen men samtidigt uppsluppen flanör. Han älskade eldsvådor och skrev Stockholms brandväsens historia. Hans dagliga (osignerade) ruta i Svenskan om Stockholm är bättre än den bästa gatufotograf. Också när han skrev om de gamla (och i dag ganska föraktade) arkitekterna valde han roliga särlingar. Hans avhandling är ett äreminne över Carl Georg Brunius, professor i grekiska och amatörarkitekt, som vid 1800-talets mitt gjorde Lunds domkyrka ännu äldre än den var.
Jag hade gärna suttit några långa kaféeftermiddagar med 50-talets unga författare. Jag hade skrattat mycket och lärt mig ännu mera. Flera är nämnda redan – jag kan lägga till Göran Palm, Sven Lindqvist, Clas Engström, Lars Forssell. Per Wästberg ger en stark närvarokänsla genom många citat ur sin egen dagbok. Brevväxlingen var omfattande. Måtte inte Tranströmers brev få ligga outgivna så länge till! Jag tror att han är en av de största i den genren på svenska.
Per Wästberg skriver ibland lite för bra för sitt eget bästa. Elegansen kan bli långrandig. Men den här boken ger ett lysande porträtt i helfigur av en författare och journalist som verkligen är värd att minnas och läsa.